Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1856, sida 3

sider kommo de fram till bodarna, och i en af dessa tog man in. Nu gällde det att få eld — utan eld hade ej lifskrafterna kunnat bibehållas. Under kläderna, in på sjelfva kroppen, hade skepparen Nilsson en bundt tändstickor förvarad; den framtogs... ur de genomvåta kläderna! De stunder, som förgingo under det en del af de fuktiga stickorna försöktes, nämndes af postförarne såsom de rysligaste under hela färden. Ty aningen om lif och räddning hade nu liksom fått insteg i deras bjertan, man var hoppet så nära! Visserligen dånade stormen kring knutarna af den lilla stngan, och yrsnön piskade mot väggarna — men man var på fast land, man hade tak öfver hufvudet; det gällde blott att värja sig mot kölden, att få upplifva de stelnade lemmarna! — Då förnams ett matt sprakande; en liten låga tindrade upp i den mörka qvällen, och lyste med hoppets stråle djupt in i deras bröst! Nu uppgjordes varsamt och försigtigt en eld. Under glädjetårar, under tacksamhet och bön till den Högste, som underbart bevarat dem, suto de fem skeppsbrutna kring eldstaden. De ishöljda kläderna, som till en del måst rifvas sönder, för att fås af kroppen, upptinades, lifskrafterna återvände. — Den 18 var stormen mindre häftig. Sömn och en bit bröd hade nagot vederqvickt de af köld och mattighet ännu lidande. De vandrade nu öfver till andra sidän af ön, der postväskan låg bredvid Flodqvists lik. Ärven båten besöktes — den var skadad och obrukbar! Matförrådet i båten var dels upplöst af sjövatten, dels bortfruset. Det återstod nu endast att genom signaler till fastlandet få snar undsättning. Visserligen fanns på ön en mängd får, men dessa äro folkskygga och dertill öfvade löpare, och kunna endast med möda fångas. IIungern kindes nu allt plågsammare, och hvarjehanda farhågor uppstodo ånyo. Postväskan bars till boden; liket lemnades qvar. Då de återkommit till boden, upptäckte de, att några får tagit sin tillflykt för ovädret in i en annan bod; det lyckades fånga ett af dessa, hvilket nu slagtades och stektes på en händelsevis funnen bit af en gammal gryta. Den 19 sågs Olands postbåt segla förbi: man skyndade att uppgöra eld på det högsta berget af ön, men signalen blef ej bemärkt. Den 20 på aftonen förnyades fyrningen: men den fortfarande stormen bortblåste alla förhoppningar om hjelp. Den 21 på morgonen fortsattes fyrningen, och fram på dagen bemärktes 2:ne båtar, och snart en tredje, som alla kommo allt närmare. Det är fruktlöst att vilja skildra de skeppsbrutnes hänryckning, när räddningens: stund slutligen nalkades. Kl. 2 landade bätarne. (iottländske postbåtskepparen Swartz, som stod i spetsen för räddnings-expeditionerg sprang genast, gråtande, i famnen på Nilsson. De ilandkomne räddarne och de skeppsbrutne — alla fällde de tårar af rörelse och glädje. Det var en stund af gripande högtidlighet, och endast sållan erbjuder lifvet något dermed jemförligt. — Kl. 5 e. m. samma dag ankommo post och folk lyckligen till Klinte, der alla gladde sig öfver deras räddning. — Den aflidnes lik fördes till Eista. — Ivad postförarne i båten medfört hade gåttj förloradt: deras kläder voro skadade och förstörda, och det sedelmynt de erhållit för postresan till Klinte, var af vattnet upplöst och sönderskafvadt. — Båtskepparen Nilsson, som var lidande af köld, och Lindström, hvars händer voro angripna (isynnerhet den venstra var förfärlig att åse!) inreste genast till Wisby för att söka läkare-råd, — 2:ne af postroddarne och f. kronoarbetskarlen Westerberg afreste den 22:e med Pos!skonerten till Böda. De båda till Wisby inkomne postförarne, Nilsson och Lindström, funno under sitt korta besök här både läkarehjelp och aktningsfulla, frikostiga bevis på ömhet och deltagande. På halfannan timme och alldeles tillfälligtvis insamlades till dem och deras 2:ne kamrater 109 Rdr Res, till tröst, uppmuntran och ersättning för gjorda förluster. Lindström blef af läkaren anbefalld att, för sina händers helande, på 5 å 6 veckor afhålla sig från allt arbete. Måtte hans och de öfriges helsa ej vara i betänkligare grad skadad af de hårda lidanden och plågor, som de — för en allmännyttig och maktpåliggande angelägenhets skuld! — manligt och lyckligt genomgått, och måtte för framtiden postförarne på Böda och Klinte, och alla andra, som vintertiden nödgas befara hafvet, förskonas för dylika pröfningar och olycksöden iLandeapfan.