Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1856, sida 2

— .AAAM. O —— — ——— — Han gör sin pligt .. han vakar, sade Paul; — det skulle vi alla i hans ställe göra. I — Hvem vet? inföll Aurore; — vår grefve Raymond är till den grad adelsman, att han måhända helt lugnt somnat och lemnat vaktgöringen åt sin skyddsande. . . Jag vore verkligen frestad ... Vid detta sista ord gjorde hon en rörelse, för att stiga upp, men Paul hade redan förekommit henne. — Madame, sade han hastigt; — jag vill skynda dit och gifva er underrättelse . . . Och hans fot var redan på gångstigen, som förde ner till hafvet, då grefvinnan hejdade honom med det enda ordet: stanna! Strimm och Aston hade liktidigt visat tecken till oro; hunden till;ochmed undertryckte ett doft tjut, som mot hans vilja undsluppit honom. Ingen talade... Strimm var den förste som bröt tystnaden. — Vinden blåser från land, sade han; — och från hafvet höres intet buller hit. . . Emellertid tyckte jag mig höra ett skott. Aston upphäfde ett doft klagande läte och reste sig på sina fyra ben, liksom för att uppmana de öfrige att hålla sig färdiga. ; Vi vilja nu berätta, hvad som föreföll vid hafsstranden. j Raymond sof icke; han vakade för allas väl, och hans blickar voro safvändt riktade utåt hafsbugtens omätliga, af de sydliga stjernbilderna upplysta krets. Enligt hans egen berättelse, hade han på ganska obestydligt afstånd sett mörka gestalter röra sig af och an på stranden och hört ett ofta upprepadt doft rytande från skogsbrynet, men beslutsamt undertryckt sitt begär att sända de ströfvande vilddjuren en kula, emedan hans vänner, obekante med anledningen till skottet, kunde onödigtvis blifvit oroade häraf. (Forts.)