Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1856, sida 2

het, utbrast grefvinnan; — då Bantam icke längre fann mig ombord, har) han tillställt myteri bland besättningen, och den tappre Surceuf har blifvit mördad. Sådana tilldragelse r äro ganska vanliga på Indiska occanen. — Fru grefvinna, sade Raymond, — man bör ej i förtid förtvifla. Er gissning synes ganska sannolik, men är dock ingenting annat än en (gissning. Låtom oss afvakta sakens utveckling! Surcouf är (j den man, som låter döda sig som ett lam. — En hel besättning mot honom ensam! sade Aurora. — Nej, omöjligt, min grefvinna! Bland de tjugufem man, som utgjorde hans besättning, voro femton bretagnare, tillgifne honom i lit och död... — Om hvilken tidpunkt talar ni herr grefve? — För sex månader sedan var hans besättning sådan, som jag nämnde. — Ja men af dessa bretagnare, dessa femton hjeltar, hafva tio sedan dess dött en ärofull död och cj blifvit ersatte af andra. Ni inser väl, att Surcouf ej kau anskaffa nytt manskap, när han behagar, i sitt hemland, i Nantes, Brest eller Saint-Malo. IIela den öfriga besättningen består af malajer och renegater. Korsarfartygen äro ej tillflyktsorter för helgon. Man väljer ej, man tager på slump. — Sannt! anmärkte grefven. — Och Bantam har, såsom jag nämnt, ett oinskränkt välde öfver större delen af denna besättning. — Edra farhågor, min fru, tyckas beklagligtvis vara alltför grundade. Äfven jag tyckte mig verkligen igenkänna Malacca i det iartyg, som vi sågo här utanför i strid med kofferdifararen. (Forts.)