Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1856, sida 1

Den 15 Jamari. Knappt hade vintren börjat antaga ett något allvarsammare karakter, förrän nödens skepnader framträdde ur sina dolda vrår, erinrande om sin tillvaro, anropade barmhertigheten och påkallande åtgärder till afhjelpande i möjligaste måtto af ett ondt, som utgör ett af det nyare samhällets svåraste sjukdomar. Det har mer än en gång blifvit anmärkt, att till ett grundligt afhjelpande af detta onda fordras en grundlig undersökning af dess orsaker, af dess rötter, emedan i annat fall botemedlen blifva endast skenmedel eller mången gång läkemedel af den art, som för ögonblicket hela sårets yta, för att låta det fräta sig djupare in, till dess det slär ut i längt sarligare yttringar. Att undersöka alla fattigdomens, eller för att begagna den antagna termen, pauperismens, orsaker, betyder i sjelfva verket ingenting annat än att undersöka alla samhällets missförhållanden i såväl sedligt som materiellt afseende. Fattigdomen är nemligen alls icke något så enstaka fenomen, som mången föreställer sig, beroende af någon viss speciell omständighet eller af vissa individer, utan är ingenting annat än yttringen af ett allmänt samhällslidande, hvarföre den ock aftager endast i den mån hela samhället tilltager i helsa och styrka. De två närmaste orsakerna till detta elände, hvaraf hvarje samhälle lider, är en moralisk, beroende mera på individerna sjelfva, och en materiell, hufvudsakligen beroende af det allmänna. Den moraliska orsaken är individernas okunnighet och sedeslöshet, och den materiella är antingen saknad af eller ock för ringa arbetsförtjenst, i förhållande till priserna på lifsförnödenheter. Huru mycket den sednare omständigheten verkar, och huru fåviskt derföre deras tal är, som påstå, att det icke är bristen på arbete, utan endast arbetarens oordentlighet, som vållar nöden, kan man finna deraf, att under hvarje godt år nöden, med dess trogne följeslagare brottet, i högst betydlig mån aftager, under det motsatsen inträffar under missgynnande år. Vår brottsmålsstatistik lemnar härpå de mest slående bevis. Och hvad betyder nu ett godt äår? Naturligtvis ingenting annat än ett år, hvarunder landets produktion varit stor och hela dess industriella verksamhet liflig. Således: orsaken till fattigdomen är tröghet och vanmakt i hela samhällets industriella verksamhet. Uppletandet åter af orsaken till ett sådant tillstånd skulle leda oss in på området af statens lagar och institutioner, ett ämne, som vi för tillfället vilja undvika. Ju större industriellt lif, ju större behof af arbetskrafter och följaktligen ökade arbetsförtjenster — det är en sats, som ligger sjelfklar för hvarje tänkande menniska. Det innebär alltså alltid en konstlad utväg, då man talar om att bereda arbetstillfällen åt dem, som icke kunna erhålla sådana på annat sitt. Bemödandet härför leder ofta till svåra motsägelser och länder mången gång till det ondas förvärrande. På samma sätt blir det alltid något konstladt att höja arbetslönerna utöfver hvad arbetets efterfrågan gör nödvändigt. Den naturliga utvägen till vinnande af båda dessa ändamål är ingen annan än industriens lifvande, hvartill ock den enskilta omtankan kan i ganska väsentlig mån bidraga. Men så konstlade de nyssnämnda medlen än må vara, sä mäste de dock anlitas, der den