Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1856, sida 2

Grefvinnan ledde dem fram till de fordna fienderna; man vexlade handslag, utbytte ord af uppriktig försoning och fortsatte derefter marschen under muntra samtal och uppgörande af ståtliga framtidsplaner, som dock ej voro luftslott utan alla helt visst kunde och skulle förverkligas. Grefvinnan sjönk på knä, riktade sina blickar till himmelen och gjorde en kort bön, hvarefter hon förenade sig med den öfriga truppen. on stråle at scrafisk fröjd glänste på hennes panna. På en halt mils afstånd från Vandrusens blockhus, anträffades Raymond de Clavicres, Paul Tanneron och Vilpran. Afven de hade varit i ångest och oro för sin sköna gäst och beslutat att förkorta den odrägliga väntningstiden genom att vandra en tredjedel af vägen. Den rörande scenen förnyades nu, men ännu mer hjertgripande. — Sc, här äro de, sade grefvinnan; — här äro edra vilda grannar, edra oblidkeliga fiender! Jag svarar för dem såsom för er. De stackars menniskorna, de skola ej längre lefva okunnige om sin skapare och utstötte från sina likar. ; Strimm fann genast bredvid pålverket ett ställe, passande till plats för deras nya hydda, och sade: I natt skola vi lägra oss här. Det dröjde cj länge, innan man af vissa spår upptäckte de verklige upphofsmännen till den förödelse, som sistförflutna natten öfvergått. trädgården, och Strimm sade, i det han visade på en ensam apa, som hoppade omkring på palissaderna: i — Om dina anförvandter ännu en gång våga sig hit, skola vi ge dem en allvarsam lexa. Du kan helsa dem från mig och säga dem det i I 1 ... och nu, låt oss nu gå ner och betrakta hafvet! Alla upprepade samma rop. Paul, som ville göra les honneurs? såsom artig värd, ställde sig i spetsen för skaran och förde den på den lilla gångstigen ned till viken. I detta ögonblick fattade grefvinnan Raymonds arm och hviskade: hemlighetsfullt: I — Jag vill tala med er utan vittnen. Grefven förrådde ingen öfverraskning eller rörelse, utan svarade lugnt;