Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1856, sida 2

AL . Finland. Åtskilliga märkliga dödsfall hafva inträffat. I början af Dec. atled det i Finlands nyare historia sorgligt rygtbara statsrådet m. m. A. Wulffert, hvilkens mänga titlar äro tillräcklige att karakterisera mannen. IIan var och blef en af cheferna för det ryska spioneri-systemet — vare det nog sagdt om menniskan. En helt annan känsla har den bekante finske folkskalden, runo-sängaren Olli Kymälainens död väckt. Helsingfors tidningar meddela öfver honom följande nekrolog: vannu qvarsta hos mången i lifligt minne de tre finska runosängarne Kymäläinens. Makkonens och Puhakkas besök i Helsingfors hösten 1845. De blofvo här öfverallt mottagna med det hjertligaste intresse, och man Iysnade med rörelse till dessa bygdens söner, som den då så ungdomligt upplägande kärleken till fosterlandets språk och sång hade hitkallat. Af dessa tre qvarlefver numera endast Punakka (i Kondiolaks), Makkonen (i Kerimäki) har redan en längre tid varit död. Olli Kymiläinen föddes i Heinäwesi kapen 1790, lefde der hela sin lifstid, och der drabbades han at döden i slutet af April månad detta är. Större delen at sitt lift hade han varit mjölnare å Petruma qvarn under Karvio gård, och så arbetat för sitt eget och sin lilla familjs dagliga underhåll. Äldrig hade han för mycket af detta lifvets goda, om han också aldrig led nöd och brist. Under det forsen bullrade och qvarnstenen gick omkring, upptänkte han sina runor, som han gömde i sitt minne och sedan sjöng i sällskap och vid hvarjehanda tillfällen, såsom bröllop, begrafningar och s. k. talkot (större arbetssammankomster), vid hvilka alla man gerna hörde Oni och der han alltid var en välkommen och eftersökt gäst. Skrifva kunde han icke, och detta var honom till mycket mehn i hans diktareskap. Alla som kände honom, ärade honom och ansägo honom som en klok och förståndig man. Uti sitt nusliga lif var Olli Kymäminen icke altid rätt lycklig; han var till sitt Ivnne något häftig, såsom ofta högre lottade naturer äro det, och derföre skall han ej sällan hafva varit härd och sträng mot de sina. Några är före sin död lemnade han sin mjölnaresyssla och odlade sedan ett torp under nämnde gård. Men för landtbruk hade han icke lust. Hans hustru och barn fingo sköta åkrarne, och sjelf byggde han qvarnar, inrättade hackelsemaschiner och snickrade ränker. För sädana arbeten hade han af naturen stora anlag. Annu på hans gamla dagar, ända till hans sista tider, flöt hans poetiska åder gifvande och litt och sällan har väl hos en finsk bondeskald sängen framgått så utan möda som hos Kymäläinen. Då man under hans IIelsingforsfård i Borgå förde honom till prof. Runeberg, skall denne vär store skald hafva sagt honom dessa smickrande ord: ?Woi, Omiseni, jos kirjoittaa osaisit. niin olisit parempi runoseppä kuin minä.? Kära Olli, om du bara kunde skrifva, skulle du vara en bättre poct än jag. K. ökade sina runors behag genom den goda röst hvarmed han föredrog dem. Mest at alla sina dikter hade han älskat en visa: Kuulkaapas, kultaiset, surullisen lauiun.? Naturens skönhet tyckes alltid mera än annat hafva manat hans sängmö till verksamhet. En nummer af tidningen Suometar meddelar den förträffliga Kiitos Luojalke hywästå wuoden tulosta.? Den är skrifven är 1839, men K. sjöng den ännu fyra dagar innan döden förstummade hans tunga.