——— Insändt. Innu några få ord, i anledning af Nya Laren om Ilandel böcker och Rärniagar. Undertecknad, först eIns. i detta ämne, till Handels-Tidningen af den 29:de November, erfor med fagnad af samma tidning för den 20:de nu tilländagående December, att n åå mera funnit detsamma förtjent af offendig behandling, om än dermed utvecklats olika åsigter och omdömen angående ifrågavarande Lags ändamålsenliga användbarhet. Efter genomläsande af senare Ins:ns (benämnd Handlande) gjorde anmärkningar vid företagen granskning af min framställning, visar sig dock snart, att om än vi syfta åt ett mål, ordning och säkerhet i affärer man och man emellan, så äro vi dock så skiljaktige i bedömande af sättet för kommande dertill på enklaste och ändamålsenligast väg, att en fortsatt vidlyftig skriftvexling derom icke synes lända till något gagn. Undvikande derfoöre en sådan från min sida, finner jag mige dock tvungen berigtiga nämnde Handlandes uppfattning eller tydning af mitt yttrande, i det han tillräknar mig att hafva anmärkt emot författningens promulgerande så sent som först 8 månader före dess trädande i kraft, då dock min i förbigående gjorda anmirkning i detta afseende tydeligen uppgaf förordningens anbefallda kungörande från predikstolen att ske först densamma dag (Nyårsdagen 1856) från och med hvilken den skulle dag efter dag följas. Att förordningen, ehuru daterad den 4:de Maj, icke utkom i tryck uti författningssamlingen förr än i September månad, lika med 5 andra Kongl. Maj:ts förordningar af samma datum lärer varit Handlande? Ins:n okändt, men äfven om den hade varit tryckt genast, så kan väl ingen anses skyldig känna den förr än den genom uppläsning från predikstolen blifvit meddelad allmänheten. Då emedlertid min värde Opponent funnit till och med en längre tid än 3 månader lämplig för denna Lags promulgerande, så har han sjelf visserligen i högsta mätto biträdt min anmärkning emot den tid af högst en dag, som densamma nu kungöres före dess anbefallda efterlefnad. Beträffande hufvudfrågan, så, enär min värde opponent, lika med mig, ansett Jordbrukare, och i synnerhet innehafvare af större landtegendom hafva bordt åläggas ordentliga böckers förande med vida mera skäl än den nya lagen, med fritagande af desse deremot dertill förbundit sådane handtverkare och beredare af lifsmedel och drycker till försäljning som t. ex. Snickare, Vagnmakare, Slagtare, Bagare och Bryggare; samt då han äfven förklarat sig hafva funnit förordningen äfven i annan del nog otydlig, så hafva vi derom ju icke att strida; hvilket deremot väl icke lönar mödan fortsätta med så olika öfvertygelse som den Hr Handlandens, att de anbefallda Dagoch Inventarieböcker göra tillfyllest för det antydda andamålet och att den senare ersätter nu brukliga journalen äfven utan hutvudbok, hvaremot min är oryggelig deruti, att om inventarieboken än skulle kunna motsvara journalen, det jag icke kan medgifva, den dock utan hufvudbok, ätminstone för större rörelse, och utan s. k. Res-Contra eller personel afräkningsbok i den mindre, för ingen del medför den säkerhet och kontroll, som åsyftas. Något mera eclatant medgifvande af den iirågavarande lags ofullständighet har väl den värde handlanden ej kunnat lemna än med sitt förklarande, att sådan bok som hufvud)0k eller annan densamma motsvarande, icke ils är af nya lagen ifrågasatt, följaktligen väl msedd onödig, det jag icke ens tilltrott mig