Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1856, sida 2

— — —fw; ————————————————————77— tigt fram till gästkammarns fönster, mot hvars spjäljalousi han lutade: örat och lyssnade . . . dock endast ett ögonblick, ty snart blygdes han öfver denna förhastade handling, såsom ett helgrån, och skyndade derifrån nedåt hafsstranden. Hafvets omätliga yta låg blå och spegellugn, glittrande i morgonsolens smekande ljus; det tycktes hafva förgätit gårdagens strid; intet. efterlemnar spår på hafvet, säger Salomo. Paul begagnade såsom ett läkemedel detta bad af safir, vällukter och ljus, som kustländernas natur med evig frikostighet bjuder sina bern; och sedan hans lemmar stärkts och lirvats af elixiret i vågornas skum, klädde han sig och återvände till blockhuset. Då han gick förbi trädgården, kastade han som vanligt en blick på densamma ... odlarens och egarens belåtna blick . . . men hvem kan! skildra den bestörtning och det raseri, som bemäktigade sig honom vid åsynen af den vilda förhärjelsen! Ilan utstötte ett doft vrederop, snarare liknande lejonets rytande, än ett ljud ur en menniskobarm. Paul trodde sig genast hafva gissat upphofsmännen. Han skyndade, utan att lyssna till klokhetens föreställningar, fram till hyddan och väckte sina vänner ur sömnen med högljudda eder och förbannelser. — Ha, ropade han, — denna gång skall man ej hålla mig tillbaka. Om de andre envisas att bevara en dum, feg och skymflig fred, så gär jag ensam, som Guds hämd, ja, jag går ensam . .. jag har kulor nog! tilt dem alla ... De skola förnimma åskan, utan att sc hämnarens hand! .. ja, vid den lefvande Guden! denna dagens sol skall gå ned i blod. Skummande af raseri, med blixtrande ögon och vildt fladdrande we kar störtade Paul in i salen, i samma ögonblick, som de fyra andra nybyggarne inträdde. De voro alla beväpnade och väntade ingenting mindre än ett anfall af sjöröfvare. — Kom! Kom och se, hvad de gjort i natt, sade Paul till dem, — och sedan ni sett det, må ni, om det lyster er, skicka dem fridspalmer och välsignelser .. men jag, jag s öka. dem, såsom man rökar getingar i deras bo . . . Ingen ska hindra mig att verkställa mitt beslut. a —L