Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1856, sida 3

såg nu de båda fartygen, fasthakade vid hvarandra, gunga på böljorna. — En god pris, sade Paul. — Besynnerligt! mumlade Raymond; — gorsaren bär franska flaggan: jag misstog mig icke ... Men likväl är det icke Surcouf. — Han är hvitstruken som en Amerikanare, anmärkte Paul, — men Surcoufs aviso är alldeles svart. — Riktigt, svarade grefven. Grefvinnan kunde ej dölja en inre oro; hon vände sig till sina följeslagare och sade: — Här är ingenting mer att se; allt är slut ... Värmen är odräglig, tycken J ej det, mina herrar? IIon var blek, och några svettperlor darrade på hennes panna. Grefven bjöd henne armen, för att hjelpa henne vid nedstigandet. — Ni skall finna skugga och svalka, sade han, — der nilemnade dem — under löfhvalfvet, som omgifver er källa. Javas natur är såsom en skön qvinna, som gjuter balsam i de sår, hon sjelf förorsakar. i Paul klättrade vigt upp i en palm och aiskar ett solfjäderlikt blad, som han erbjöd grefvinnan. — Gelfva solen gör sig artig mot damerna, sade han, ty det är dess kraft, som uppdrifver solfjäderträdet. Jag trotsar den skickligaste kinesiske arbetare att göra en sådan som denne. Grefvinnan emottog gåfvan med ett leende, men blef plötsligt åter allvarsam. Det märktes tydligt, att någon ny tanke syssselsatte hennes själ, ty man kunde ej gerna förmoda, att anblicken af striden mellan tvenne obekanta fartyg förorsakat denna dystra sinnesstämning, som fortfor hela dagen. Sedan de lemnat den unga kreolskan vid källan, fattade Paul grefvens arm, förde honom afsides och sade: — Herr de Clavieres, har också ni begripit något af denna nya gåta? — Jag! utbrast Raymond något öfvorraskad; — jag .. nej . . jag har ej ens anat någon hemlighet under detta, Hvad vi sett är emeller