2————555————— sidsträckt rymd af hafvet, att man skulle kunna tro, att ett verkligt vjöslag, en sammandrabbning mellan tvenne flottor, ecde rum. Paul skyndade grefvinnan till möte, för att hjelpa henne att öfverstiga branten; skogsrödjarens grofva hand fattade cn af dessa små händer, om hvilka Macbeth talar, this little hand, hvars beröring har en elektrisk verkan, och i detta högtidliga ögonblick kände Paul, nästan med förargelse, att en qvinnas lilla hand var honom, mer fruktansvärd än en bredsida från en fregatt, Raymond, som aldrig bortlade sina goda hofvaner och skulle ha fortplantat Versailles galanteri ända till yttersta udden af Kap Horn, emottog på toppen af klippan den unga damen på samma sätt, som om han befunnit sig i Trianons trappa. Grefvinnan syntes mycket upprörd, hvilket också var lätt förklarligt med en sådan scen för ögonen. Ett vemodigt leende sväfvade på hennes sköna läppar, då Raymond pekade på de båda kämpande fartygen och sade: — Sådane äro de skådespel, som vi stundom få bevista; vi skulle tycka mer om att kunna bjuda er på Oedipus, Iphigenia i Tauris eller Dido, men enhvar erbjuder, hvad han har. — Ni tror således, frågade grefvinnan med likgiltig ton, att man från deder fartygen skulle kunna urskilja en mensklig gestalt på er landstigningsbrygga? — Utan tvifvel, svarade Raymond. — Oeh dertill kunna bestämma, fortfor Paul, — huruvida gestalten är en karls eller ett vackert fruntimmers. — Ah! utbrast grefvinnan ... Hon nedfällde brättet ar sin halmhatt mot solsidan och satte sig att betrakta striden. De båda nybyggarne väntade en fråga, men den unga grefvinnan hade sannolikt ingenting att fråga, ty hon forttor att stillatigande se ut; åt hafvet. Denna tystnad blef outhärdlig. Paul stampade, lade armarne i kors öfver bröstet och började betrakta himmelen — en provengalisk pantomim, som ordagrannt betydde: — Dethär börjar bli tråkigt. Grefve Raymond tänkte sannolikt detsamma, men den artige hof