Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1856, sida 1

ster genom mancenillelunden. Du begriper väl, att jag ej öfverträder mina egna påbud! — Ja, ja, jag begriper, svarade Paul i en ton, som lät förstå, att han blott begrep alltför mycket. De unge nybyggarne följde derefter den gångstig, som ingendera af dem ville följa, och stannade på en klippa med utsigt öfver viken och öppna hafvet. Denna klippa var ett slags af naturen bildadt belvedere, tätt be(skuggadt af jettestora portlakvexter och tamarisker med fläktande blad. En omätlig, silfverglänsande dimma — en indisk slöja väfd af solstrålar — betäckte javanesiska hafvet, men man varseblef genom densamma, temligen nära stranden, tvenne segel af bländande hvithet, liknande Isvanvingar, utspända för sunnanvinden. På trenne enslingar gör åsynen af fartyg på hafvet alltid starkt inItryck, men denna gång blef intresset inom få ögonblick större än vanigt. Det mindre af de båda fartygen hade alla seglen tillsatta och Jagade lik en sparfhök det andra. ) — Jag igenkänner det på flaggan, sade grefve de Clavieres; — det vär Surcouf. 1 — Ja, det är han, svarade Paul, — och det andra fartyget är en tremastare, tillhörig Ostindiska kompaniet, på väg från Manilla till Batavia .. En rik laddning peppar, ingefära, sköldpadd, saffran, indigo. Jag luktar det ända hit. Samtalet förstummades plötsligt. En azurblå rökpelare utsköt hastigt från korsaren, och dånet af ett kanonskott upprepades af ckot i Samarangs klippor. Tremastaren hade kanoner till sitt försvar. Han svarade lifligt och kastade om på andra bogen, likasom för att antaga striden. Flykt var för öfrigt omöjlig, emedan korsaren var vida mer snabbseglande än han. En tjock rök dolde snart denna tvekamp på hafvet; man hörde striden, utan att se den, ty brisen var för svag att aflyfta rökslöjan, som betäckte densamma. Plötsligt fattade ynglingen från La Ciotat grefve Raymonds arm och hänvisade med en passionerad blick till stranden nedanför klippan. Raymond följde rigtningen af denna blick, och hvad som der mötte hans ögon, kom honom att darra. På Jandstigningsbryggan stod den unga grefvinnan försjunken i I i