De fridlöse på Java. Af Möery. (Forts. fr. föreg. N:r). Det var ju ett så blygsamt, så oskyldigt anspråk på lycka att få följa hjertats ingifvelse i ett sådant ögonblick som detta! Att tala med henne derborta i den ljufva skuggan, hvars svalka är så lockande, under equatorns brännande sol ... vid sorlet af denna källa, hvars röst dock ej är så huf som hennes... vid vågornas brus på detta haf, hvar) I 1 örver alla Manillas och Ceylons vällukter sväfva . . . Grefven gick mot sin vilja allt närmare. . ödemarken hade förlorat sin fasa . . . lifvet hade med denna qvinna återvänadt ait . . . hafsvinden susade som från fjerran herrliga okända melodier . . . träden, blommorna, klippor och kullar, dagens ljus och de skiftande skuggorna, allt! log mot honom med en högre skönhet. Det förflutna var döden; det: närvarande uppståndelsen. Plötsligt förnam grefven ett prasslande bland löfven, och han roanade, likasom om han blifvit ertappad under en förbrvytelse. Ljudet härrörde från Paul, som tycktes ämna sig åt samma håll, som grefven. Tva personer, som öfverraska hvarandra, medan de begå ett och samma fel. hafva en ganska naturlig orsak till öfverscende och äro utan tvifvel mer än annars sinnade att ömsesidigt urskulda hvarandra. — Jag ämnade mig ned till stranden, för att se, om de något från vakttornet, sade Paul. — Jag också, inföll grefven; — jag gick hitåt, för att upptäcka något segel ... — Vi få akta oss att gå åt det hållet ... ni vet, tillade Paul pekande mot det löfhvalf, som beskuggade De hvita rosornas källa. i — Åh, det var icke heller min afsigt; jag ämnade vika af åt vent signaleras