Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1856, sida 1

— Godt . .. tala, Vandrusen! ö — Strimm gapskrattade, när han hörde mig nämna domaren ... — Gapskrattade han? Det skall han låta bli en annan gäng. . — Ja, han skrattade, slog på sitt skjutgevär och sade: detta är min söfverdomare. saul ville ila till blockhuset; IVandrusen höll honom tillbaka och frågade: — Hvart ämnar du dig? . — Jag vill skynda efter min öfverdomare, ropade Paul, — jag vill ... . i — Är du galen, käre Paul? De äro nio mot en. Gif dig tålamod! Du är ju icke den ende här. Har du inhemtat grefve Raymonds råd? i Vid ljudet af detta aktade namn stillade sig Pauls vrede. ! — Nåväl, vi skola meddela saken åt grefven, men han är just icke den, som är långmodig af sig; jag vet, huru han skall upptaga denna nyhet. — Och derefter gäller det handling, sade Vandrusen. — Ja, våra skadelystna grannar skola erfara det. De båda nybyggarne återvände till salen, der de förenade sig med det öfriga sällskapet kring frukostbordet, samt sökte visa sig så lugna och likgiltiga som möjligt, för att ej gifva sin sköna gäst anledning till! fruktan. Grefve Raymond hade redan anat, af hvad beskaffenhet den oroande nyheten från nybyggets gräns var, men med sin medfödda kallblodighet förstod han dölja en sinnesstämning, som i grefvinnans ögon skulle synas berättiga till allvarsamma farhågor. Han berättade med naturlig glädtighet en händelse om tvenne papegojor, den ena grön och från ön Bourbon, den andra mängfärgad och från Tinnevely, hvilka, då deras burar ställdes i hvarandras granskap, sutto i 14 dagars tid alldeles orörliga, betraktande hvarandra, och likasom funderande öfver orsaken, hvarför de icke hade samma färg. Denna historia, som berättades mycket längsamt och utförligt, åhördes med, mycket nöje af grefvinnan och aflägsnade från henne hvarje tanke på en förestående fara. Medan grefven talade, sysselsatte sig hans tankar! med uppgörandet af en försvarsplan mot hans fruktansvärda grannar. Oaktadt sitt mod, kände han nu för första gången i sitt lif en djup oro, då han betänkte, att denna lugna fristad för cn ung qvinna måhända