Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1856, sida 1

Pbe fridlöse på Java. Af MöEry. (Forts. fr. föreg. N:r). — Ta! fortfor Paul med gnisslande tänder och armen med knuten näfve sträckt mot norr; — de uslingarne, de äro tigrar .... de vilja krig; nåväl, de skola få det. — Hör, Paul, sade Vandrusen, i det han sökte lugna den uppretade ynglingen; — hör mig! I morse kommo de begge omedgörlige grälmakarne mulatten Strimm och f. d. sjöröfvaren Golehak till kärret och påstodo, att vi icke hade rättighet att så ris på det stället, emedan det skulle tillhöra dem ... I — Det var lögn, afbröt honom Paul; — det jordstycket tillhör vår IIerre ... vi äro hans arrendatorer och göra ingen annan än Honom räkenskap derför. — Afbryt mig icke, min käre Paul, bad Vandrusen; — jag svarade dem, jag, att kärret låg inom vårt område, att vi i sex veckors tid arbetat på att aftappa detsamma, och att om saken vore tvistig, vi vore beredda att hänskjuta den under öfverdomaren i Samarang. — Jag skulle slagit dem för pannan som ett Par oxar, det är mitt sätt att afgöra processer, förklarade Paul. — Nej, Paul, återtog den gravitetiske Holländaren; — så duger det icke att bete sig. Först måste man söka bilägga saken i godo, och sedan ... — Hör på! afbröt honom Paul med feberaktig häftighet; — gillade de ditt förslag att låta detder nötet öfverdomaren afgöra saken? — Nej. — Desto bättre! Det gjordn de rätt uti, de fördömde .. — Ilör vidare, Paul. Strimm, som är den oförskämdaste — Vill jag ha till skottafla på femtio stegs afstand. — Låt mig tala ut, Paul! man väntar på oss vid bordet,