Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1856, sida 1

— Icke alltid, återtog grefven; — jag har i Frankrike, mitt eget fädernesland upplefvat så rysliga tilldragelser, att lifvet der måste förefalla mig föga angenämt; något förfärligare har jag aldrig sett bland Timors, Malackas och Borneos sjöröfvare. Jag lemnade mitt fådernesland och ilade öfver oceanen, tilldess jag fann en ö under mina fötter. Här är jag nu i den mest aflägsna delen af verlden: China ligger ej långt härifrån. Men jag har sett Marat och Fouquier-Tinville och behöfver verkligen se Borneos sjöröfvare och Kalimaias vildar, för att ej rodna öfver att vara menniska. Jag har sett gubbars, qvinnors och barns hufvuden falla under bilan, och fruktar derför icke, då jag ser vildar slagta och äta sina fångar. Eftersom jag ändå är nödsakad att bevittna rysliga grymheter, vill jag hellre vara granne med kannibaler än civiliserade menniskor: sålänge kannibalerna ej äro hungriga, har jag ingenting att frukta. Ni finner nu, madame, hvarför jag kom hit, för att söka en fristad hos dessa nybyggare och i den gemensamma kassan nedlade den lilla penningsumma, landsflykten lemnade mig öfrig ... Och ni, madame . . förlåt min närgångna fråga . . har icke äfven ni kommit hit, för att bland vildar söka en tillflyktsort mot civilisationen? Detta utfall var till formen lifligt, men till tonen lugnt. Bragt till det yttersta genom den obekantas ihärdiga tystnad, försökte den unge grefven en sista ansträngning, lemnade alla omvägar åsido och gick gåtan rakt på lifvet. Paul tog ett par steg tillbaka och i den liflige Provengalerns ansigte spelade ett uttryck, som ville säga: — Nu måste hon väl ändå svara! Det unga fruntimret, som nu stod i skuggan af några stora myrtenträd och aflagt sin tunga halmhatt, lutade sitt hufvud mot Raymond och gaf honom ett af dessa leende, en af dessa Circeblickar, som tillintetgöra mannens kraft. — Timmarne äro långa i er ensliga koloni. Vi hafva god tid at berätta äfventyr, när ledsnaden öfverraskar oss ... Schär, min herre. här är en vrå af ert konungarike, som jag finner förtjusande och ditjag ofta ämnar gå vid middagstiden. Det är ett miniatursammandrag af allt hvad jag älskar: här är en klar och frisk källa, omgifven af myrten och ginst, här en sammetsmjuk gräsmatta, en evig vår, svärdsliljor och neckrosor och de skönaste rosenbuskar, sådane som frukta regn och en: