Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1856, sida 1

De fridlöse på Java. ar Måry. (Forts. fr. föreg. N:r). — Hvilken vacker utsigt härifrån! sade Raymond, med pekfingret! beskrifvande en halfcirkel i luften. — Nu är hafvet lugnt, men ni skulle se det en gång, då det stormar! Det är herrligt. Man skulle tro, att tiotusen Niagarafall ur molnen nedstörtade på våra klippor... Men jag tar för gifvet, att ni varit vittne till stormar på hafvet, madame: den, som vistats i Indien, har rikligt tillfälle att få se detta storartade skådespel. Paul tillade: — Om madame förliden natt varit ute i en sådan storm, som vi någon gång bevittna, skulle hon aldrig kunnat landstiga här. Paul lofvade sig en god verkan af denna rakt på saken gående anmärkning; Raymond upptog och utvecklade den vidare, men den obekanta tycktes ej höra dem; hon slog med venstra handen ned brättet på sin Manillahalmhatt och syntes röna lifligt nöje af att betrakta de små safiroch silfverskiftande vågorna, som kommo utifrån hafvet och lekte som yra barn på stranden med de stora röda och gröna sammetsblommor, med hvilka hafsfloran slösar på Samarangs strandbräddar. Nu hördes från blockhuset ljudet af en klocka, och Raymond sade leende: — Den klockan hör man alltid med nöje; det är vår tjenarinna Aglac, en svart skönhet, som ringer till frukosten. En mycket tarflig frukost, min fru ... men sådan den är, bjuda vi er den med stort nöje. — Jag emottager bjudningen med samma känsla, svarade den okända, i det hon med en lätt rörelse vände sig om och fattade Raymonds arm. — Vi föra här, fortfor Raymond, — ett mycket enformigt lif, men det har dock sina behag ... — Lifvet kan ha behag, hvar man än vistas, sade hon,