Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1856, sida 2

Meningen afbröts af en suck. Raymond de Clavieres bjöd den ännu alltid obekanta damen sin arm och förde henne ut på terrassen. Paul följde dem med den missnöjda minen af en person, som gerna vill vara med, men vet med sig sjelf, att han är öfverflödig. I Utkommen på terrassen och bestrålad af dagsljuset, visade sig den unga kreolskan i hela glansen af sin skönhet; hennes hinduiska sari, som sammanhölls af ett perlbälte, förrådde hela yppigheten och harmonien af hennes vext, och hennes ögon, hvilkas svarta iris hade något sammetslent i koloriten, tycktes hafva tillegnat sig tvenne af de tallösa flammor, hvarmed middagssolen öfversällar Bengaliska vikens glittrande böljor. Ett kinesiskt flor beslöjade endast till hälften hennes skuldror, hvilkas ursprungliga alabasterfärg hafvets brännande sol gifvit en lätt skiftning i brunt. Likasom allt i den unga qvinnans väsende gaf nybyggarne anledning till gissningar, så fäste de äfven nu sin uppmärksamhet vid hennes uraktlåtenhet af det behagsjuka könets vanliga försigtighetsmått mot solskenets inverkan på hyn, samt slöto deraf, att den okända helt säkert måste upplefvat någon skakande händelse, som kommit henne tillochmed att förgäta tanken på att skydda sin hy och skönhet. Det lugna uttrycket i hennes anletsdrag motsade dock denna slutsats, som för öfrigt var mer klyftig än säker. Då grefve de Clavicres, med alla belefvenhetens försigtighetsmått, forskade i dessa ansigtslinier, för att i dem upptäcka något, som kunde bekräfta hans gissning, kunde han ej spåra ens den lättaste sky af vemod. Tankens lugn och klarhet uppenbarade sig i hennes rena panna, strålande blickar och den saftigt friska hyn. — Det är afgjordt, tänkte då grefven, att denna qvinna alldeles icke är offer för något själslidande; hon har ej nyss upplefvat någon sorglig händelse; hon är en äfventyrerska, en blaserad kreolska, som är ute, för att söka häftiga sinnesrörelser. Men knappt hade grefven inom sig fällt detta omdöme, förrän han förkastade det, rodnande öfver en så ovärdig misstanke. En gloria af oskuld och godhet tycktes omgifva den obekanta och skydda henne mot förolämpande gissningar. Gåtan var således ännu alltid höljd i sitt förra mörker, Icke en flik af slöjan var lyftad.