Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1856, sida 3

skildvakt på blockhusets tröskel. Torrijos och Vilpran sofvo under träden bredvid sina bössor. Raymond åhörde Pauls berättelse och sade: — I morgon skall solen belysa allt med samma stråle: skogens mörker och dunklet i denna hemlighet skola på samma gång försvinna. I. Klockan 6 följande morgon, vid soluppgången, lemnade Vandrusen, Vilpran och Torrijos hyddan och gingo till dagens arbete, som bestod i att aftappa ett kärr, hvars stillastående dyvatten de snart hoppades se ersatt af en gyllene risskörd. — Du kommer väl med oss, sade Vandrusen till Paul, som i detta ögonblick liknade en Frimåndagsfirande arbetare. — Gå ni! jag kommer efter, svarade han i gycklande ton, som röjde hans beslut att i detta hänseende alldeles icke hålla ord. Vandrusen suckade och höjde ett finger hotande mot Paul; men denna åtbörd var vänlig. Peul höjde på axlarne och utbredde sitt tobaksförråd i solskenet, för att hafva något att göra, i grefve Raymonds ögon, som just nu återkom från viken i en simmares oordnade drägt. — Nåväl, sade Paul, — var vattnet godt före soluppgången? — Förträffligt, Paul. — Vi ha utan tvifvel att vänta en mistral), fortfor Paul, sysslande med sitt onödiga arbete; — de sista timmarne af natten voro kalla. — Du har således återfunnit mistralen här nere på Java, sade Raymond leende. — Mistralen finnes öfverallt, herr grefve. Så snart det blåser nordvest, har man straxt en mistral. j ) Nordvestvind på Medelhafvet.