Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1856, sida 3

öresunds-Postens Memoirer örver den sista veckan på det gamla året. Den förflutna veckan har icke varit utmärkt genom någon synnerligt stor politisk händelse — det jag i detta ögonblick vet, — men den har haft sina Julbockar och sitt vintersolstånd, tvenne märkvärdigheter, hvar för sig tillräckliga att gifva en vecka mer än allmän betydelse och annalisten mer än vanligt ämne för betraktelser. Hvad mig angär, i egenskap af Öresunds-Postens ordinarie historiograph, skall jag för öfrigt fatta mig kort,); utrymmet först och främst förpligtar mig som alltid att sammantränga mina betraktelser och att spara på orden. Dernäst, behöfver jag väl i sjelfva verket här för tionde gången upprepa, att jag har all möjlig aktning för julbocken? Julbocken, denna vördnadsvärda nationella institution, lika urgammal som sysndabockarnas, som de lärda, de politiska, de juridiska, de finenciella bockarnes! Och det gamla är det goda, kommom derom öfverens. Hvad skulle man säga om en jul, som icke hade sin bock? Hvad skulle man säga om en stat, en regering utan bockar? Den vore måhända idealisk, men den vore tråkig och den vore särskildt för oss tidningsskrifvare — komplett oanvändbar. Likaså! behöfver jag väl högtidligt förklara att det öfverstökade vintersolståndet är något, hvarvid man med glädje och tillfredsställelse sätter ett märke och hvarest man med lättade lungor pustar ut, liksom forbonden, hvilken mödosamt sträfvat sig med sitt lass uppför backen och vet att nu bär det ändtligen åter utför? Särskildt denna gång! Ty det må fägna oss in i själen att söleriets, betänklighetens och konferensmakeriets ruskiga säsong åter har nått sin höjdpunkt och att vi efter detta glida för hvarje timma allt mer och mer in i förhoppningens och handlingens. Behöfver jag utbreda mig öfver detta? Visserligen icke. Men det kunde vara så mycket annat. Julveckan är surprisernas vecka. Ett outtömligt ämne! Jag har redan skrifvit om den förbluffande attrapp, vår diplomati gifvit oss i Fördraget af den 21 November. Derom kunde vara ännu oändligt mycket mer att säga. Både om attrappen sjelf och om hvad som möjligen ligger deri. Ensamt detta vore anledning nog till att författa en hel afhandling om hvad mycket stort och förvånande der sker i det tysta och om hvad kostliga frukter der, då vi minst ana det, hänga för våra häpna blickar äfven på politikens julträd. Skälmska krabater, våra statsmän! Der hade de så obemärkt och fint lagat ihop åt oss denna öfverraskning, alldeles som de sköna fröknarne och de goda fruarna pläga i veckorna före jul stjäla sig till att i obemärkta ögonblick bereda oss de artigaste julklappar! Och som sagdt är, vi veta ännu ej hvad allt för hemliga artiklar, der ännu kunna vara gömda i denna present, när man först får riktigt och noga utveckla alltsammans .... Detta var nu en julklapp åt oss alla, men hvar och en särskildt har förmodligen erhållit sina för sig, sina husliga klappar och sina privata öfverraskningar. Kände man endast tusendedelen af dessa, hvad vore det ej att göra ett helt tidningsnummer af, i stället för blott en memoir-spalt! .... Och hvad som till julen blef glömdt eller icke medhunnet, det kommer i afton enligt gammalt skick.