Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1856, sida 2

— Låtom oss tala mycket tyst, mina vänner, sade han; — hon får ej misstänka, att vi vaka, för att beskydda henne, eller sysselsätta oss med obehagliga gissningar rörande hennes person. Det är oss emellertid tillåtet förmoda, att någon sara hotar denna qvinna. Vår pligt är således att vara uppe i natt och vaka öfver hennes sömn. Detta förslag rönte allmänt bifall. — 1 Europa, sade Vandrusen, skulle man finna ett sådant äfventyr mycket besynnerligt; men här föresaller det oss helt naturligt. För öfrigt ha vi ju alla upplefvat så mänga utomordentliga händelser, att ingenting bör kunna förvåna oss mera. — Skulle jag kunna förvånas, inföll Raymond de Clavieres med en suck, — jag, som sett män släpa till giljotinen unga oskyldiga qvinnor; det är ju då allsicke underligt att på Javas kust se en ung qvinna räddad genom Försynen och oss! Det ena måste ersätta det andra. — Hon är mycket vacker; utmärkt vacker, sade Paul Tanneron, i det han satte sig på terrassens bänk, för att i all beqvämlighet stoppa sin pipa. — Du har rätt, anmärkte Vandrusen. — Och hon är Fransyska, vill jag tillägga, sade Raymond; — fransysk kreolska. Jag tyckte mig märka det på hennes brytning. — Tjugofyra till tjugofem år, anmärkte Paul vidare, medan han slog eld och tände pipan. — På sin höjd vid de åren, sade Vandrusen; — jag skulle tro, att hon är enka. — Ja, hon har något i sitt väsen, som berättigar till ett sådant antagande, tillade Raymond; — hvarför nämnde hon annars ingenting om sin man? — Hon är enka, det är helt troligt, sade Vandrusen. — Och kreolska, ja, ni har rätt, inföll Paul; — det kunde jag se på hennes fötter. Hon har alldeles sådane som qvinnorna i La Ciotat: hennes fötter skulle få rum i min hand. — Såg ni hennes hår? frågade Vandrusen i en ton af entusiasm. — Knappt nog, svarade Raymond de Clavieres; — en madrasduk betäckte ju nästan hela hennes hufvud. — Ja, men jag såg ickodestomindre tvenne J