Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1856, sida 1

—— E—T————— — Ensam! svarade en af rörelse darrande röst, som kom från hjertat och ej frän läpparne. Adelsmannen från Versailles böjde med en behagfull rörelse sin högra arm, bjöd den åt främlingen, sade nägra förbindliga ord till gårdvaktaren Aston och tog vägen till blockhuset. Alltför belefvad, för att göra någon fråga, vördade han den okändas tystnad och afvaktade hennes första ord, för att svara derpå. De fyra nybyggarne stodo med vapen i hand på terrassen, färdiga att vid första larmrop ila till den femte kamratens understöd. Ett sorl af glädje och öfverraskning mötte den okända qvinnan på den gästfria tröskeln. Hon infördes i den vanliga salen under ett slags vördnadsfullt ceremoniel, hvars inre betydelse var att lugna en qvinna i ett ögonblick af så naturlig fruktan. De fem nybyggarne stodo med blottadt hufvud, såsom tjenare, väntande sin herrskarinnas befallning. Den okända satte sig på en bänk, gjord af böjliga nauklea-grenar, och sade med en röst, qväfd af tårar: — Jag tackar er, mina herrar, för det utmärkta sätt, hvarpå ni emottagit mig; ett ögonblick förtviflade jag om att se er port öppnad midt i nattens mörker, och jag beslöt mig till att afvakta solen under Guds beskydd. Men jag räknade också mycket på er för morgondagen, ty Försynen och den man, som anförtrodde mig åt denna jord, kunde ej bedraga mig. — Min fru, sade Raymond de Clavieres, som nu ansåg sig berättigad att tala; — min fru, ni synes trött och utmattad; vi skola derför ej uppskjuta hvilans timma längre. Ni är här på säker ort, om någonsin en sådan finnes på jorden. Vederqvick er nu med en hvila, som är er så nödvändig. I morgon, om ni värdigas bevilja vår billiga nyfikenhets fordringar, skola vi med broderligt deltagande lyssna till er berättelse. Härmed öppnade Raymond de Clavieres en dörr och lemnade främlingen den lampa, som brann i salen, hvarefter han tillade: — Här är vår lilla gästkammare, bestämd för resande, skeppsbrutna och olyckliga. Vill ni begagna den för natten, gör ni densamma den största ära. Den okända svarade med ett tacksamt leende, tog lampan, tryckte nybyggarnes händer och gick. Ä Raymond de Olavieres gaf sina kamrater ett tecken; de följde honom ut på terrassen. 3