Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1856, sida 2

Ett pikant bidrag till tullverkets hemligheter. Ett af Stockholms veckoblad innehåller följande historia, som utgör en ny erinran om de mystiska förhållandena vid befordringsväsendet inom tullverket, om hvilka så många rygten varit och äro i gång. Berättelsen lyder sålunda: En högst skabrös historia har sedan några dagar gjort sin rund inom snart sagdt alla samhällsklasser i hufvudstaden. Förre underlöjtnanten vid Gottlands nationalbeväring Wickman hade på ett eller annat sätt fått i sitt hufvud, att tjenster vid tullverket skulle vara fala för penningar, och då han derjemte hört, att förre majoren och svärdsriddaren L. A. Bergnehr stundom haft i uppdrag att ombesörja dylika tjensteköp, så vände sig Wickman, hvilken den tiden var bosatt i Wisby, med en skriftlig förfrågan till Bergnehr i berörde hänseende. Denne lät icke vänta på svaret, utan underrättade Wickman att han med all säkerhet kunde emotse en passande tulltjenst, om han för sådant ändamål ville till general-tulldirektören baron Gyllenhaal erlägga 1000 rdr bko, som då borde ofördröjligen till Bergnehr öfversändas. Wickman, som har familj, tyckte visserligen summan vara bra dryg, men, i hopp att snart vinna en befordran, som betryggade hans framtida utkomst, beslöt han underkasta sig denna uppoffring, och afsände den 8 Jan. detta år från Wisby, under sluten rekommendation, det äskade beloppet till Bergnehr. Brefvet ingick riktigt och Bergnehr svarade derå skriftligen, att han lemnat penningarne till baron Gyllenhaal, som deremot lofvat att vid första passande lägenhet ha Wickman i minne till befordran. En vidlyftig korrespondens entamerades härefter mellan Wickman, som var otålig att erhälla någon valuta för sina 1000 rdr bko, och Bergnehr, som anbefallde tålamod, men tillika försäkrade att Wickman med trygghet kunde förlita sig på baron Gyllenhaals en gång gifna löfte. På detta sätt förbigick våren och sommaren, men när hösten kom, tröt slutligen tålamodet hos Wickman, som allt ifrigare och ifrigare insisterade på den utlofvade och som han tyckte dyrt betalda tjensten, tills Bergnehr en vacker dag skrifver till Wickman samt uppmanar honom realisera sina affärer och komma hit upp till Stockholm, så att han genast efter den ånyo utlofvade beforlringen kunde begifva sig till sin blifvande station. Wickman, som nu trodde allting vara kannt ch klart, skyndade att efterkomma Bergnehrs