Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1856, sida 2

mig med en moders ömhet. IIennes gränslösa tillgifvenhet öppnade sig väg till mitt hjerta, och hon, den gamla qvinnan, fick ett rum i detta bredvid bilden af henne, som jag så länge begråtit. Förtrollningen är nu bruten; det är mig nu möjligt att återvinna min frihet; jag bör lefva, för att älska min nya moder och vedergälla henne allt det goda, hon gjort mig. Gitve Gud, att detta sista hopp ej må svika — innan grafven, som gapande öppnar sig för mina fötter, bestraffar min ovärdiga svaghet! I morgon är ni, min fröken, och ni, öfverste van Milgem för mig obekante personer .. Glöm äfven ni, herr öfverste, den olycklige, hvilken minnet af er dotter förorsakat så outsägliga lidanden! Vi hafva nu uppgjort vär räkning med hvarandra. Förlåt de djerfva ord, jag vågat tala! Om ni fordom hyste deltagande för den unge bonden, så döm ej alltför strängt den utmärglade uslingen, ni här ser framför er .... Och ni, min fröken, ihågkom mig i edra böner .. o, jag ber er derom! .. och anropa Gud, att han måtte förläna mig styrka till denna sista strid mot minnet af er! .. Och nu vill jag gå ... J skolen aldrig se eller höra mig mera ... Gud välsigne er båda! Då Johan uttalade dessa sista ord, hade han stigit upp och närmat sig dörren; men nu reste sig Theodora plötsligt, kastade sina länga lockar tillbaka, aftorkade de tårar, som glänste i hennes ögon och utbrast, i det hon med handen gjorde en befallande åtbörd: — Stanna, stanna! Derefter sjönk hon på knä framför sadren och sträckte sina armar bönfallande mot honom: — O min far, ropade hon, — förlåt, förlåt mig! Qvarhåll honom, eller jag dör! Det var hans bild, som ständigt sväfvade äfven i mina drömmar; han