Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1856, sida 2

uppfylla mina länge glömda pligter mot Gud och min mor. Jag begaf mig till Mecheln, för att der, efter länga är af studier, i valet af det andliga ständet söka ett vapen mot det minne, som förföljde mig. Ack! hvem kan finna uttryck för de lidanden, jag undergick i seminariets enslighet! Hvem kan beskrifva de nya sär, mittsönderslitnahjertaficki denna förtviflade strid mot henne? IIvad jag gjorde, hvad jag beslutade, hvart jag gick, öfverallt stod hon för mitt inre öga, öfverallt var hon närvarande och jagade med väld alla andra tankar ur min själ ... Hon! .. Alltid hon! Studierna utvecklade ännu mer min inbillningskraft, som nu mer än någonsin gjorde sig till herrskare öfver min vanmäktiga själ. Tyst och sluten höll jag mig alltid på afständ från mina kamrater; jag valde de ensligaste ställen, för att ostörd at deras gäckerier få sjunga mitt Ricke-ticke-tack. Jag var föremål för allmänt ogillande. Ingenting kunde läka mig, hvarken mina lärares stränghet eller deras ömma föreställningar. Slutligen nalkades den tid, då jag måste besluta, huruvida jag ville egna mig åt det presterliga kallet eller ej. Men hvartill tjenade mig att öfverväga detta? Jag var ovärdig att nalkas altaret, då jag ej ens var i stånd att bedja; ty hvar gång jag höjde min röst eller min tanke till himmelen, ställde sig hennes bild mellan Gud och mig. Jag afstod från det andliga kallet, såväl tillfölje af öfvertygelsen om min egen ovärdighet, som mina lärares råd, hvilka hyste medlidande med mig. Jag lemnade seminariet. Min mor var död; en liten del af mitt arf egde jag ännu qvar. Jag förde ett overksamt, kringirrande lif, och enär jag icke det ringaste be kymrade mig om en framtid, som var mig likgiltig, hade jag snart förskingrat det lilla, jag egde. Nöden och eländet sunno