Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1856, sida 2

är min brr, min beskyddare, mitt håertas älskling! o min Gu! han gär bort! Han ensam kan rädda mig. Gif nig honom, gif mig honom! Ni gråter äfven, min ir ... ni har ju tillräckligt kännt, hvad jag lidit! a, jag tillhör honom, honom ensam, eller grafven! Nn far, min gode far! öfverlemna mig icke åt döden! ag skall lefva, tillfriskna, välsigna er.. I min moers namn, gif mig honom! Ötverste upplyfte sin dotter och sade med en af rörelse darande stämma: — Dett: var således gåtan! Hvilket hjerta! Theodora, mit barn, du är räddad. IIan må bli din make! Ett genmträngande skri banade sig väg ur Johans bröst; hanförsökte stödja sig mot länstolen, men föll afmattd på golfmattan, i samma ögonblick Theodora medöppen famn skyndade mot honom. X. År 1831, kort efter revolutionen, marcherade en soldat medgevär på axeln och ränsel på ryggen öfver ljunghden mellan Moll och Desschel. Han uppnådde snar en landtgärd af trefligt utseende, och uppvisade in inqvarteringssedel för en man, som stod på trökeln. Denne ropade på en piga, och båda visade oldaten sin hjertliga välvilja genom att i all hast betia honom från ränseln och andra ekiperingspersedar och helsa honom välkommen. Förvänad öfver etta vänliga emottagande, klappar den unge soldatn bonden på axeln och frågar i otvungen ton: — Har n sjelf varit soldat, god vän?