Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1856, sida 1

finna bekräftelse på vissa förmodanden. Han svarade derför med godhet: — Lala, min vän, och frukta ingenting: jag skall uppmärksamt följa edra ord. Johan började sin berättelse. Han talade långsamt och med svårighet. — Jag var ung, nöjd med min lott, glad åt mitt lif. Lyssnande till mitt hjertas känslor, gjorde jag en ung tjenarinna i min moders hus till min syster; min tillgifvenhet för henne vexte med hennes olyeka och lidanden. Det var en ren och oskuldsfull känsla, som då slog rot i min själ, men den förvandlades sedan till en härjande flamma, som skulle förtära mig. Herr öfverste, ännu bränner den hand, i hvilken ni, vid min moders hem i ljunglandet, lade dessa guldstycken, denna förnedrande gåfva, med hvilken ni trodde er kunna trösta mig öfver förlusten af en älskad syster. Hvarför gaf ni mig ej heldre en dolkstöt? Då, först då, fattade jag omätligheten af min olycka: förtviflan krossade det hjerta, hvilket er bortresa öfverlemnade åt alla den hopplösa kärlekens qval. Jag glömde allt i verlden, för att rufva öfver en enda, sönderslitande tanke. Jag låg mången gång och grät i den gamle bokens skugga; jag, liksom ni, min fröken, satt mängen gång på sandkullens topp och väntade och hoppades; äfven jag magrade och aftynade. Ingenting kunde trösta mig; oförmögen till arbete, likgiltig för allt, lefde jag i drömmarnes verld, och tillochmed då jag såg min mor utsträckt på plågans läger, var mitt hjerta ej mäktigt en annan smärta än den, af hvilken det förut tärdes. Alla, som kände mig, hyste medlidande för den vansinnige stackaren. Jag njöt af min smärta, ty mina tårar runno för henne, hvars förlust jag begrät. Gråta var mitt lif, sucka var mitt språk. Min af naturen kraft