Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1856, sida 1

Den ål December. Året 1855 har snart nått sitt slut. Det väcker alltid en besynnerlig känsla när man tänker på ett sådant der afslutadt solhvarf. Jorden har återkommit till samma punkt i rymden, i förhållande till vår sol, hvarifrån hon för ett år sedan utgick, men under den— na tid, under denna den lilla planetens lugna vandring — en af de millioner hvarf, som hon gått och väl kommer att gå på samma sätt — har det herrskat en stor oro på den goda jordens yta af mensklig äflan och menskliga strider. I stort sedt har väl menniskoslägtets ande under denna korta tid icke tagit något så stort steg, som mången, med de skiftande och jemförelsevis stora tilldragelserna för ögat, kanske föreställer sig; men flera momenter i den stora jäsnings-processen hafva dock framträdt, hvilka vittna om ett allvarsamt arbete på djupet. Dessa momenter, de s. k. stora händelserna, vare sig af fredlig eller krigisk beskaffenhet, äro luftblåsorna, som uppstiga på ytan af den jäsande massan. Dem ser man, men sjelfva processen, som framkallar dem, detta oroliga arbete på djupet, undgår vår blick; vi se blott att den pågår oaflåtligt, och vi afbida dess slutliga resultater. Så mycket kunna vi dock fatta, att hvad som mest bullrar och springer i ögat på ytan är det som minst verkar på djupet. Den lilla luftblåsan springer sönder med knall och gör stor affär af sig, men den kraft, som vållat denna knall, luftens frihetsbegär, är den som minst verkar der nere. Der verka åter andra krafter: frändskapskraften, som drager beslägtade ämnen till hvarandra; fiendskapen, som frånskiljer andra; sammanhållningskraften, som häller de olika atomerna tillsammans, och rörelsekraften, som söker rycka dem från hvarandra, att icke tala om tröghetsdriften, som visserligen icke är den minst vigtiga. Så verkas äfven på djupet af mensklighetens stora utvecklingsprocess, af enahanda tysta, obemärkta krafter: af kärleken, som sammanhåller individer och familjer och sprider en mild lifsvärma i hela den stora massan; af den tyst arbetande tanken, som sprider ljuset, vilkoret för allt högre lif, af alla dessa goda och onda passioner, som kämpa med hvarandra, och hvilka slutligen uppjaga till ytan någon liten exploderande blåsa, som vi kalla en krigsförklaring, ett Sebastopols fall, och mera sådant. Det kan ej nekas att ju inför ett sådant betraktelsesätt mycket som ser stort ut här i verlden blir ganska litet, mycket deremot som är litet för verlden erhåller en jemförelsevis ganska hög och innerlig betydelse. Emellertid få väl vi, såsom alla andra, hålla oss vid de stora sakerna. Det nu snart tilländalupna året har varit rikt på sådant. Tilldragelsernas historia skall hafva mycket att om detsamma förtälja. Hvad kulturhistorien angår, skall den väl hafva mindre, men skall dock ej kunna undgå att här finna en utveckling af de många frön till en ny sakernas ordning, som blifvit lagda i den första hälften af det 19:de seklet. Det år, som stundar, bär utan tvifvel många flera af dessa ,stora händelser i sitt sköte.