Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1855, sida 2

Den unga slickan, som vid de sista orden stigit upp och gått emot sin far, återvände till bordet och satte sig, darrande af fruktan. Moan hörde den yttre dörren öppnas och tillslutas. Straxt derefter visade betjenten sig ånyo och sade: — Herr öfverste, det är en fattig tiggare, så svag och eländig att han knappt kan gå. Han är ute i förstugan. Skola vi låta henom gå sin väg? — Nej, ropade öfversten, — jag vill ha nyckeln till denna gåta... Hvarför darrar du så, Theodora? Kanske du känner tiggaren? ... För honom in! Knappt syntes den staekars Johan med lutande hufvud och fällda blickar i salongsdörren, förrän Theodora uppgaf ett genomträngande skri, störtade fram, fattade hans hand och ropade: — Johar, är det du? — Det är jag, min fröken, svarade han, utan att upplyfta bufvudet. Öfversten stod några ögonblick förbryllad och förde handen till pannan, såsom om en plötslig tanke uppstigit i hans själ. Han förjagade emellertid denna misstanke, fattade ynglingen vid armen, förde honom vänligt till sammetsfåtö jan och nödgade honom sätta sig. Theodora hade ej släppt Johans hand; äfven hon sänkte blicken och teg. — Johan Daelmans, sade öfversten, — hvarför glömde du mig i din olycka? Lofvade jag icke en gång att vara din beskyddere, om du någonsiu komme i behof af en sådan? Jag ser, till hvilket elände du fallit, men från denna dag är det slut med din nöd, min vän. Fatta mod: jag är icke otacksam och vill nu genast börja uppgöra min räkning med dig. (Forts.)