Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1855, sida 2

: — visning, och för så vidt Roteskolor ej kunna åstadkommas, äfvensom att ärendets ordnande i detaljerna, efter inhemtande af nödiga upplysningar, borde af Förvaltningsutskottet besörjas. Osvannämnde utlåtande och promemoria af grefve Rudenschöld vilja vi, så fort utrymmet det medgifver, bringa till våra läsares kännedom, då vi äro förvissade, att man icke blott här i länet, utan ock på andra orter skall hasva nytta af att inhemta den sakkunnige och nitiske folkskole-reformatorns upplysningar och råd. Särdeles torde man böra lägga märke dertill, att hvad grefve R. förordar är icke några utopiska projekter, som fordra stora kostnader, utan att han fastmer alltid har de förhandenvarande förhållandena skarpt i ögonsigte, bemödande sig, att med de tillgångar som redan finnas, ordna folkskoleväsendetså ändamålsenligt som möjligt. Hela Grefve R:s verksamhet går sålunda ut på att i första rummet söka det för ögonblicket praktiskt verkställbara, och att först i det andra uppställa det mål, dit Folkundervisningen bör sträfva, men hyilket den endast kan nå genom kraftig medverkan af personer med insigter, samt vilja och förmåga, att bereda de medel, som detta högre mål kräfver. Al P. D. A. Atterboms berömda arbete: Svenska Siare och Skalder har sjette delen utkommit efter förf:ns död, utgilven af prof. Böttiger, som beledsagat arbetet med ett förord, deri han uti varma färger tecknar den bortgångnes sista dagars verksamhet. Atterbom hade ämnat att afsluta detta sitt verk öfver den svenska vitterheten med Kellgren, Leopold och fru Lenngren. Det närvarande bandet innehåller den förste och den sista, men Leopold blef oskrifven. Deremot finnes efter Kellgren bifogadt ett utförligt bihang, egnadt åt hans nära vån och själsfrande, Ernst Kjellander. ,Den lucka som läsaren finner i denna sista del är så mycket mer att beklaga., säger herr Böttiger, ,som man för visso vet, att A. hade för assigt att nu l ta sin fordna motståndare full rättvisa vederfaras, och för detta ändamål var betankt på att omarbeta ett äldre utkast till hans karakteristik i samma blida och försonande anda, som så utmärkande genomgår hela detta arbete. För öfrigt finnes i denna del en rubrik: Strödda tilldgg tull femte delen, hvilka förut varit tryckta i Postoch Inrikes-Tidningar; en prolog till en tilltänkt följd af föreläsningar, hvilka det var hans afsigt att 1847 om våren hålla i hufvudstaden öfver Sverges äldre och nyare skalder, samt ett poem öfver underrättelsen om Atterboms död af den danske skalden Ingemann. Ur den förenämnda prologen, eller, som den här kallas, ,Helsning till Svenska allmanheten, skall läsaren icke kunna utan rörelse låsa följande, som utgör poemets början: Blott ett! — Jag är (om någonting jag är) En Minnets man. I det Förflutna bor Min tankas umgängskrets, och Sagans tempel Ar helgedomen för min offertjenst. Det gifves andar, hvilka trifvas bäst I svunna tiders ensliga beskådning; Likt Ossian på månklar midnattshed Bland vålnader af bjeltar, sångmör, barder, Framlockade från kumlen, eller skyn, Af älskande besvärjningsljud, som härma Lifstonerna af deras eget fordom. Så jag. Sjelf oförmögen, att i värf De hädangängna höga fäder likna, Mot deras ädla bilder har jag vändt Den trogna spegeln af en tacksam hågkomst Och så, om speglingen är sann och ren, Kanske ej alldeles förgäfves lefvat. Ty icke dådlös, icke dystert sjelfvisk En sådan spegling är. Sin glans den kastar Med skär belysning öfver nutid, framtid, Och tyder, när den målar hvad som varit, Derur ock hvad som är och varda bör. Så, utur skumma grifters innandömen Föryngringsämnen hemtar andens lif, Liksom de nyss på mumier funna korn Af Faraoners hvete, sådt ånyo, Som ur mångtusenärig död stått upp Till gyllne skörd på dagens åkertegar. peer