Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1855, sida 1

pan och ett glas mjölkblandadt vatten och skyndade till sängen. Den sjuke betraktade henne med en blick så full af kärlek och tacksamhet, att mor Teerlinck vände bort ansigtet, för att aftorka en tår. Ynglingen satjade bennes ena hand och tryckte på den en lång yss — Goda moder! upprepade han ännu en gång. Trina var mycket nyfiken att se den sjukes ansigte, men när Johans insjunkna ögon rigtades mot henne, blef hon rigtigt skrämd och sköt stolen tillbaka, likasom för att fly en uppenbarelse från andeverlden. Johan lindade sin arm kring sin välgöreskas hals, förde hennes hufvud intill sitt och hviskade sannolikt något i hennes öra, ty gumman gick straxt efter hans kläder, lade dem på sängen och tillslöt sänggardinen. Derefter gick hon åter till bordet och hviskade med glädjestrålande ansigte till Trina, som ännu var helt rädd: — Han stiger upp! Detta förtroende tycktes ej lugna grannqvinnan, ty hon bleknade och kastade en ängslig blick på dörren. Fruktan och qvinlig nyfikenhet stridde inom henne; hon var villrådig, om ben borde gå eller stauna, men nyfikenheten segrade, och hon blef qvarsittande på sin stol. En stund derefter öppnades sänggardinerna. Mor Teerlinck hastade fram, bjelpte den sjuke att stiga upp och stödde honom, medan han gick fram till bordet. Detta lefvande benrangel, är det den unge bonden, som vi känna? Ja, det är han, den olycklige! Hyn är färglös och genomskinlig, ögonen djupt insjunkna i sina hålor, ryggen krökt, hufvudet kraftlöst sjunket mot skuldran. Dessa kläder eller snarare trasor kunpa