Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1855, sida 3

att de ej äro annat än telegrafstolpar, som bära Guds eviga tankar från land till land, från sckel till sekel, oeh alla göra det lika mycket, den fattige som den rike, den svage som den starke, den trasige så väl som den, bvilken bär purpur, den hvars namn ingen känner, och den hvars namn lelver i historien. Alla bidraga för gudatanken, att den må stråla öfver verlden. Ja, ja, sade de öfrige som hörde honom, vi inse det; vi skola ej klaga på telegrasstyrelsen; det måste så vara. Det måste så vara, tänkte jag i mitt hjerta. Yi, gudaviljans telegrafstolpar, låtom oss också vara nöjda med vår lott, med den plats vår eviga styrelse gifvit oss; låtom oss troget stå fasta, der den ställt oss, att ej tråden, som sammanbinder folk med folk, tid med tid, må springa; ty utan ändamål kunna och få vi ej vara. (Ur kalendern Svea för år 1856.) —