Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1855, sida 3

förskräckelse! jag fick se en karl ligga på ryggen med ansigtet öfversköljdt af blod! — Herre Gud, öfversköljdt af blod, säger du? — Ja, Trina, tänk sådant äfventyr! Jag kallade genast på grannarne; de kommo med ljus, och vi sågo då, att det var en ung karl, som sannolikt lagt sig att sofva i en kolvagn, men under sömnen fallit ur den ned på marken. Han måtte ha legat der länge, ty blodet, som droppade från hans hufvud, var nästan alldeles stelnadt. — Var ban död, mor? — Död? Nu frågar du dumt. Han sofver ju der borta i sängen. i — Bevars, mor Teerlinck, jag rent tappade bort minnet. Hvad gjorde grannarne nu? — Det blef, som vanligt, mycket prat och litet uträttadt, men medan de rådslogo och pratade, låg den stackars gossen utsträckt i sitt blod på de kalla stenarne, och det gjorde mig rigtigt ondt i hjertat att se honom. Jag tänkte då för mig sjelf: alla menniskor äro ju syskon... jeg väntade derför icke på doktorn, som skulle komma och skaffa stackaren till lasarettet, utan lät bära honom till mig och lägga honom i min säng. — Men, kära mor, hur har ni haft råd att vårda och underhålla honom? Ni måtte ha någon strumpa gömd någonstädes under tegelpannorna ). — Nej, Trina, men jag har arbetat flitigt samt också gjort några skulder... det betyder i alla fall in) I Flandern är det ej ovanligt, att ålderstigna personer af arbetande klassen gömma, hvad de sammansparat, i en strumpa under taktegeln. Förs:s not,