Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1855, sida 1

VVII. När Theodora lemnade ljunglandet och följde sin far till Frankrike, var hennes hjerta fyldt af innerlig glädje: hennes dröm var förverkligad, hon hade funnit honom, efter hvilken hon så många år spejat från toppen af sandkullen! Med hela sitt väsen genomträngdt af kärlek till sadren och standigt föremål för dennes ömma smekningar, glömde hon småningom, att bon i den ensliga hyddan hade qvarlemnat någon i djup förtvislan. Minnet af hennes förflutna lif och af den, som i olyckan var hennes beskyddare och vän — detta minne, säga vi, tycktes slutligen alldeles utplånadt ur hennes själ. Anländ med sin far till Paris, gaf man henne de skickligaste lärare, och som hon egde god fattningsgåfva och såg sig uppmuntrad af öfverstens oupphörliga loftal, inemtade hon på fyra är allt, hvad en ung vä uppfostrad dam behöfver, sör att lysa i verlden, om naturen begåfvat henne med skönhet. Det dröjde ej länge, innan en ljuf rodnad visade sig på Theodoras kinder, och hennes helsa blef allt båftre. En sällbet, som ingenting störde, hade ätergifvit henne lifvet Menniskan vänjer sig vid allt, måhanda hastigare vid lyckan, än vid nägot annat. Så var det äfven med Theodora. Under ett helt år fann bon nöje i allt, hon bevistade soirger och baler, älskade stora verlden och dess bifall. . . Men denna oblandade sällhet skulle ej vara länge: stundom rörde sig dunkla minnen i Taeodoras själ, och under loppet af det andra året tycktes tysta svärmiska drömmar ånyo vilja bemäktiga sig henne. Under musikens fängslande toner och festernas giada buller var hon tankspridd, liksom ett hemligt minne för