Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1855, sida 1

Raska smeder, Evilen eder! Allting är Färdigt nu. Ricke-ticke tu! Den unga flickan började darra i alla leder, men när versen var slut, ropade hon hänryckt: — Jo, jo, Ricke-ticke-tack! Och hon klappade händerna i samma takt som vi san gick. — Minnes du icke, att en karl lät dig rida på sitt kuä och derunder sjöng Ricke ticke-tack? Lena lade ett finger på sin mun och tillslöt ögonen. Etter ett ögonblicks tystnad, svarade hon halfhögt och likasom tvekande: — Han... det var... min far. Vid detta ord kände öfversten en frosskakning genomila sig; han öppnade redan sina armar, för att omfamna Lena, men hejdade sig och frågade: — Men är ditt verkliga namn Lena? Tänk efter, min flicka! ... Minnes du icke, huru din far kallade dig, när du lekte på hans knä? Lena fästade sin blick på marken och eftertänkte en liten stund. Derefter svarade hon tvekande: — Han kallade mig: min lilla .. . älskade ... älskade Theodora! — Mitt barn, mitt barn! ropade öfversten med en röst, så kraftig att den kunde höras på långt afstånd, och slöt Theodora i sin famn. Flickan höjde sakta sina svarta ögon mot honom, log ljuft och föll i en obeskriflig känslorörelse till sin fars klappande bröst.