Hatt 1 Upsala. Följande vackra poem af Runeberg bar synts oss passande för dagen, då det, ehuru cke nytt, dock torde vara för många af våra läsare obekant. Julqvällen. Den bleka månen sken på mon, Af hunger tjöt i klyftan lon, . Och hundens skall ljöd långt i byn; Men vandrarn gick vid skogens bryn, I ödemarken läg bans tjäll, Det var en kulen juleqväll. Han skyndade sin trötta gång På stigen, öfveryrd och lång, Af barn och maka väntad hem; Han bar ett högtidsbröd åt dem, På herregåln i byn begärdt. De sjelfva länge bark förtärt. Det börjar mörkna mer och mer, Då han en ensam gosse ser, Som sitter stum på drifvans rand Och andas i sina kalia hand; Vid qvällens än ej släckta sken Han tycktes halft förstelnad rein. ,Hvart leder, arma barn, din stig? Kom hem till oss att värma dig ! Så sagdt, ban tog den frusne med Och hanna omsider gårdens led, Och trädde in till stugans fest Med brödet och sin späda gäst. Vid muren satt hans dagars tröst Med yngsta barnet vid sitt bröst: Du dröjt så länge på din färd, Kom hit och sätt dig vid vår bärd; Och du ocksåä 14 — så öm, så lugn Hon ledde gossen närmre ugn. Och snart vid hennes vård man fann Hur brasan mera lisligt brann. Hon tyektes glömma bort sin nöd, Hon tog så gladt sin makes bröd, Och bar det fram till aftonvard, Med litet mjölk, i bunken spard. Från halmen, glest på golfvet bredd, Till festens måltid, sparsamt redd, De muntra barnen redan gått; Vid muren qvar blef gästen blott. Hon tog den arme med sig då, Och förde honom fram också. Och när en tacksam bön var slut, Hon tog sitt böd och delte ut. pVälsignad är den godes skänk, Så talte gossen på sin bänk, Och tären i hans öga log, När han den bjudna skifvan tog. Hon ville dela som hon delt: — I hennes hand var brödet helt. Förvånad hon sitt öga fast På fremlingen, sin späda gäst; Hon urgrar, och bon ser och ser; Han syntes ej densamme mer. Hans öga brann, som stjyrnan klart, Hans panna lyste underbart, Från skuldran spridde sig hans drågt, Som dimmorna för vindens flågt, Och has-igt står en engel der, Så skön, som Skaparns himmel år. Ett saligare ljus gick epp, Hvart hjerta slog :f fröjd och bopp, Det var en oförgätlig qvåll Uti det goda folkets tjäll; Och skönare var ingen fest Ty engeln blef hos dem som gäst. Xx kö sen många vintrar gjort sitt tåg, Jag kom en julqväll dit och såg; De godes hydda fanns der än, Och deras soneson i den; Ban hade börjat gråna ren, Och satt till bords vid brasans sken. Det var så ljust, det var så gladt; Hans maka vid bans sida satt, Och barnaskaran rask och skön; Det var som om de slutat bön, Det var som om de hade trott Att i en helgedom de bott. Men högst vid bordet brann ett ljus, Det enda i de frommas hus, Dit ställdes mjölk och hvetebröd, Men ingen njöt dess öfverflöd. Jag frågte hvems den platsen var? Den gode engelns, gass till svar. (Insåndt.) Xr: a