sålt ökat vår national rikedom och erhållit styrka till större företag, bade tiden varit inne, att utföra de anläggningar, som varit nödiga för råämnenas förädling, hvilket vi naturligtvis då böra kunna göra med större fördel än de länder, som först måste köpa råämnen från oss, såmycket mer som vi hafva en hop ypperliga vattendrag, hvilka gifva oss drifkraft för intet. För intet land har sålunda naturen sjelf så föreskrifvit ett fritt utbyte af produkter med andra länder, som just för Sverge. Hade vi följt denna naturens tydliga anvisning, hade ,det fria utbytets, eller, hvilket är detsamma, den fria bandelns grundsats varit i vårt land långt för detta antagen, så hade vår nationalvälmåga stått på en helt annan grund än nu. Men nu hafva vi ej hyllat denna grundsats. I stället för att använda våra krafter på tillgodogörandet af våra rika och ypperliga råämnen, hafva vi äflats, att drifva en hop varuförädlande verk, m. a. o. fabriker, och detta icke blott för förädlingen af våra egna råämnen, utan äfven af sådana från främmande länder. Men då det legat i sakens natur, att vi härvid icke kunnat täfla med de länder, som hafva öfverslöd på kapitaler och arbetskralter, så kom man till de absurda åtgärderna, att dels färbjuda till införsel en hop srämmande fabrikater, dels belägga dem med så hög tull, att våra egna, svagare och sämre till verkningar skulle kunna bära sig, dels ock, det orimligaste af allt, förbjuda utförseln af en del utaf våra råämnen. För att uppehålla några svaga fabriker, hvilka icke sysselsatt en femtiondedel af landets befolkning, skulle de öfriga 49 semtiondedelarne dels betala en mangd nöd vandighetsvaror långt högre än de behöft, derest de fått hemta dem från utlandet, dels hindras att göra sig sina egna produkter till godo. Så har t. ex. tackjernstillverkaren både nödgats till betydligt höjda priser köpa klåden, linne, husgeråd, och en mangd dels nödvändiga, dels för en större beqvämlighet och trefnad påkallade varor, blott för att uppehålla några få och dåliga inhemska fabriker i dessa grenar, samt dessutom tvingats att lemna sina rika skatter af tackjern och malmer antingen oupptagne eller ock till lägre priser. än han kunnat få, om han fått föra dem utom landet, allt för att lemna stångjernstillverkaren en högre vinst. Och hvad har följden af allt detta blifvit? Jo, att otroliga skatter af råämnen fått ligga oupptagna, utan allt gagn för vare sig den närvarande eller kommande generationen; att svenska folket har nödgats betala en hop nödvändighetsvaror till höga priser, hvilka medtagit de öfverskott, som eljest kunnat användas till produktionens förökande, samt att alla dessa, genom dylika konstlade medel, skyddade fabriksanläggningar — ändock icke burit sig. Och hvarföre? jo derföre, att skyddet förlamat företagsamheten, så att våra fabrikanter icke frågat efter att tillegna sig de nya uppfinningar, genom hvilka industrien i andra länder gjort så ofantliga framsteg. Så har den svenska stångiernstillverk ningen stått i hundrade år på samma punkt, ända till de sednare årens sämre konjunkturer tvungit desse fabrikanter att tillegna sig utlondets hjelpmedel; på samma sätt äfven med våra kladessabriker och med alla andra, allt i den mån, som de varit mer eller mindre skyddade, så att de fabriker bibehållit sig på den lägala ståndpunkten, som ägt det största skyddet, och de hafva utvecklat sig mest, som ägt minsta skyddet. Denna erfarenhet borde vara talande för hvarje upplyst fosterlandsvän. Tyvärr hafva dock samma fabriker bildat sig till mäktiga intressen i landet, till små stater i staten, för hvilkas inflytande det helas välfärd fått stå till baka, ända till dess de sjelfva funnit, att just deras eget väl förstådda intresse fordrade en förändring. Ty på längden skall dock alltid den sanningen framträda med lefvande betydelse, att den enskiltes varaktiga välfärd endast ligger i det helas. Denna sanning har ock i år särdeles framstått, sedan den ökade allmänna välmågan beredt alla fabrikanter och alla näringar i landet en afsättning, hvarom man förr ej kunnat drömma. Måhända har denna sanning äfven blifvit fattad af vår regering och föranledt dess ofvan anförda beslut i tackjernsfrägan. Måhända kan man häraf hysa en förhoppning — ty huru gerna hoppas man ej det bästa? — att regeringen äfven i andra ärenden skall ingå på den friare rigtningens våg. Röja sig några flera spår till något sådant — huru gerna skul