Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1855, sida 2

alltid göra henne lycklig! Skall ej Barbe i himmelen aslordra mig räkenskap för mitt barn! ... — Herr öfverste, sade löjtnanten, — ni är svärmisk i er sorg, och det är ej ett sätt att lindra den. Betrakta saken kallblodigt. En soldat saknar aldrig sinnesstyrka och kraft att trösta sig i en olycka, vore bon också större än denna. — Tror du då, Adolf, att man harneskkläder sitt hjerta lika lätt som sitt bröst? Då bedrar du dig. Jag vet, att du inbillar dig vara känslolös och tillochmed synes stolt deröfver ... du är emellertid eodast lekbollen för en illusion. Det är ju sex år sedan du lemnade din by? Nåväl, tala upprigtigt: om dina ögon helt plötsligt der borta vid synranden upptäckte din moders hydda, säg, skulle du blifva rörd eller icke? Löjtoanten teg en stund, men svarade slutligen med sänkta blickar, liksom hade han blygts öfver sin bekännelsel: — o herr öfverste, jag skulle falla på mina knän och gråta. — Då bör du kunna förstå mig, då jag säger, att jag endast lefver i hoppet ati få återse min dotter, och du skall ej förundra dig, att jag utgjuter tårar, om Gud skänker mig denna lycka. Jag har ju hvarken far eller mor eller broder. ..jag har ingen anförvandtt, Adolf. Blott en enda varelse här i verlden är förenad med mig genom blodets och minnets band; denna varelse är dottern af min stackars Barbe: döende lade hon barnet i mina armar och sade under döds kampen: gode Karl, älska henne alltid, det är min sista bön till dig! Öfverstens röst var så qväfd, då han yttrade dessa sista ord, att löjtnanten, af aktning för hans kävslor, saktade sin häst och höll sig tyst på något afstand bakom honom. Men snart höll äfven öfversten inne sin gångare, tilldess de åter voro vid hvarandras sida,