Solen glänste herrligt på den blå, molnfria himmelen och ölver sandheden uppstego böljande dimmor, som gåfvo den utseendet af en brinnande ocean af hvitgrå särglösa vågor. Det egna doft, som utmärker ljunghedar, fyllde luften, blandad med röken från brin nande torfhögar; syrsorna sjöngo sin outtröttliga sång, och tusentals insekter fladdrade kring ljungblommorna. Allt detta gjorde på öfversten ett oemotståndligt intryck; han andades sin hembygds luft, och i en natur, sådan som deuna, bade han tillbragt de skönaste åren af sitt lif. Allt omkring honom, allt ända till det tvinande grässtrået, väckte ljusva minnen i djopet af hans själ; tyst och tanksull, med sänkt hufvud och slappa tyglar, red ban framför sin följeslagare. Den unge löjtnanten ville, af vördnad för sin förman, icke bryta denna tystnad, som varade öfver en timmas tid. Men slutligen närmade han sin häst till öfverstens och sade i tröstande ton: — Låt sorgen fara, herr öfverste! Jag förstår och fattar mycket väl er längtan att återfinna er dotter; men bör en man som ni, som mer än hundra gånger utan fruktan sett döden i ögonen, bör en sådan man låta nedslå sig af en vanlig sorg? — En vanlig sorg, upprepade öfversten; — du kallar den vid dess rätta namn, Adolf, men den är icke mindre djup, derför att den är vanlig. Du bör veta, min vän, att jag under hela min lefnad aldrig älskat mer än en qvinna; hon var visserligen endast en bouddotter, men hennes minne är mig oändligt dyrbart och följer mig öfverallt, äfven i stridens hvimmel. Hon är död, min stackars Barbe, men bon efterlemnade ett barn, en pant af vår kärlek, som.hon gaf mig med bekostnad af sitt lif. Hvilken tanke, att denna älskade dotter, denna enda frukt af vår förening, skulle vara nödgad tigga för sitt uppehälle, hungra, föraktas och missbandlas, då likväl Gud satt mig a j tt för