Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1855, sida 1

slutligen kom till det ställe, der jag lemnat min flicka, fann jag endast en askhög. Att säga er, hvad jag i detta ögonblick kände, är omöjligt... men äfven ni har barn... Lyckligtvis fick jag af några bönder veta, att Peter Driessens med min lilla Theodora undkommit branden och begifvit sig ut i verlden att af barmhertiga menniskor bettia sitt bröd. — Det är sannt, herr öfverste. Peter Driessens hustru omkom i lågorna, men han sjelf med den lilla flickan på ryggen och ett jernskrin under armen kom lyckligt ur det brinnande huset. Han fick derefter ett vackert tiggarebref af ansedda personer, som rekommenderade honom åt allmänhetens barmhertighet, samt begaf sig på väg med sitt fosterbarn, för att söka understöd på bygden. Jag har ur god källa erfarit, att man sett honom med den lilla Theodora i Ravels, Merxplas, Beerse, Arendonck och Rethy, men sedan han lemnade sistnämnda ort, hade man ej längre funnit något barn i hans sällskap. Man har sett honoen ensam i Meerhout, Olmen, Balen och Moll, der han insjuknade och dog. Först i förgår fick jag underrättelse om orten och dagen för bang död; min embetsbroder i Moll har skickat mig en handling, som bestyrker mannens frånfälle, och tillägger, att Driessens ingenting esterlemnat, som kunde upplysa om den slickas öde, hvilken han vet, att jag outtröttligt efterforskar. Han talar icke heller om något jernskrin. Tror ni, herr öfverste att Peter Driessens varit i stånd att tillfoga flickan något ondt... att öfvergifva henne på ljungheden eller i skogen? — Aldrig! ropade öfversten; — jag kände Peter Driessens: han hade varit min lärare och byste för mig den innerligaste vänskap. När jag kom till honom med mitt barn och omtalade min afsigt att begifva mig till Holland och taga tjenst under Pichegru, bad han sjelf, att jag skulle qvarlemna min lilla Theo