Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1855, sida 2

England bar sedan lång tid tillbaka med största uppmärksamhet söljt Rysslands planer att skasla sig istia hamnar i Nordsjön, för anläggande af slottstationer i dessa farvatten. England har icke varit blindt för faran af ett sådant grannskap, hvarigenom en rysk flotta inom få dagar skulle kunna hota engelska och skottska kusterna; och om vi ej misstaga oss, hade engelska regeringen redan för flere år tillbaka gerna erbjudit sin bemedling i de då pågående gränsetvisterna mellan Ryssland och de skandinaviska rikena, ehuru, såsom en af oss för en månad sedan citerad norsk korrespondent till Times tror sig veta, H. M. Konungen då afböjde norska regeringens hemstallan att antaga vänskapliga makters bemedling. Denna grundsats synes nu vara öfvergifven. Vi känna ej om några vidare yrkanden från Rysslands sida, sedan krigets början, gifvit de allierade regeringarne anledning att med vårt kabinett öppna underhandlingar i detta ämne; men det är mer än sannolikt, att saken redan vid krigets början var föremål för de engelska statsmannens uppmärksamhet. Det fördrag som nu blifvit ingånget, utan att för det närvarande göra någon ovilkorlig rubbning i vår neutralitet, ställer oss i moraliskt afseende afgjordt på vestmakternas sida och skall således helt visst blifva med allmänt bifall emottaget. Huruvida det gömmer något mer inom sig, och måhända utgör första steget till en verklig allians, derom torde det ännu vara för tidigt att yttra slIg. Instämmande i A.B:s mening, att det nu afslutade fördraget helt visst skall blifva med allmänt bifall emottaget, såvida det nu innebär en anslutning till vestmakterna, tillägga vi, att all mänheten helt säkert med icke mindre bifall sett, alt regeringen visat nationen den aktningen, att offentliggöra fördraget, innan vi hunnit få del af detsamma ur utländska tidningar. Det är en uppmärksamhet, för hvilken vi upprigtigt hålla regeringen räkning, alls icke derföre att någon nyfikenhet dermed blifvit tillfredsställd, utan derföre att nationen fått erfara någon yttring af en sannare och rättare politik an den, som går ut på att hålla nationen i den djupaste okunnighet om hvad dess frid tillhörer, eller med andra ord den hittills följda politiken, att göra de utländska frågorna helt och hållet till kabinetts-, eller ännu värre, kamarillafrågor, likasom anginge de alls icke nationen, likasom hade Svenska folket alls ingenting att göra med dessa ämnen, på hvilka dock ingenting mer eller mindre än dess hela existens kan bero. Man har mycket talat om att opinionen i landet bordt, under så kritiska tider som de närvarande, varit enig med regeringen. Men dertill hade dock väl ersordrats, att man skolat veta hvad regeringen velat. Antag nu, att en tidning önskat understödja regeringen. Hvilka satser skulle den då hafva drifvit? Skulle man hafva talat för neutraliteteten, för allians med vestmakterna, för krig — eller för hvad? Ändteligen har dock nu åtminstone något ljus inträdt i detta mystiska mörker, och vi glädja oss upprigtigt derät, lika mycket för regerin gens som för landets skull. Likaval kunna vi ej återhälla den anmärkningen, att man vid inhemtandet af fördraget, hvilket med största nyfikenhet emottogs, blef något, hvad man kallar snopen, enär man icke föreställt sig att det någonsin skulle kunnat komma ifråga, att Sverge skulle afträda ens den minsta prick af sitt land till Ryssland, och ännu mindre känt, att Ryssland kunde hafva haft anssråk i detta hän seende, som gjort det för Sverge nödvändigt att skaffa sig en garanti af hjelptrupper, i fall anspråken skulle med allvar forceras. Emellertid förmoda vi, med Aftonbladet, att det gömmer sig något mera härunder, kanske en liten förkänning på Ryssland, för att erhålla anledning att komma ifrån neutralitetsförklaringen. Under alla förhållanden hoppas vi att detta Decemberfördrag har ,en både allvarligare och ärligare mening än Österrikes DecemberI fördrag. Efter vi kommo att nämna Österrike, så torde det väl vara skäl att yttra något rörande de rådande fredsryktena. Vi vilja i så fall öppet uttala, att vi ej veta hvad man skall tro om dessa rykten. Å ena sidan är det åtskilligt, som talar derför, att det nu verkligen ar något allvar med saken, åtminstone mycket mer än vid Wienerkongressen, af hvilken vi för vår ringa del voro öfvertygade att intet freds DD D O sässeeexcä3