Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1855, sida 1

QO—— — — —— — bruket efter den aflidne sadren. Johan var oumbärlig på stället. Sneglande med en vild blick på sovens sorgsna ansigte, sade hon: — Nåy;aI ... bort med henne från mima ögon! . . Gå och valla den hvita kon, ditt lata stycke, och kom ej tillbaka före klockan fyra. Annars får du med mig att göra. Och du Johan — du går till Catrina och säger henne, att hon skall hjelpa mig med tjär ningen. Lena lemnade kammaren med långsamma steg, för alt gå till ladugården. När hon kommit till dörren, vande hov sig om och hennes svarta, af tårar glänsande ogon rigtade på Jof an en lång och sorgsen blick, som tycktes säga: — Tack, tack! Du beskyddade en stackars flicka som redan sagt sarval till lifvet. Jag skall bedja för dig, när jag kommit till himmelen. II. Lena vallar kon på bäckens gräsbeverta strand. Flickan går långsamt framåt gångstigen och leder djuret vid ett tåg. Kommen till ett ställe, der ljungheden begränsas af en sumpig och traskartad mark och beskuggas af alar och enbuskar. aslagsnar sig Lena några s eg från gängstigen. Der böjer sig en bok, till hvilken fröet utan tyvifvel blifvit ditförd al någon fågel, ty så långt ögat kan skäda. upptäckes intet löfträd, som likoar denne. Lena sätter sig på marken vid fo ten af det jästestora trädet, sänker hufvudet, stirrar mot jorden, släpper efter tåget och försjunker i sitt vanliga drömlika tillstånd. Här i naturens sköte, under himlens djupblå hvalf