Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1855, sida 1

Den lilla visan hade så stor makt öfver henne, at sedan hon sjungt den flera gånger och med en all gladare ton, tycktes hon slutligen glömma, att hon va dömd att tråna bort och dö under en elak qvinna: missbandiingar. Det magiska ricke-ticke-tack tänd en stråle af lugn och frid i hennes anletsdrag; hor steg långsamt upp och ledde kon ett Stycke längre bort till ett bättre bete, samt sprang derefter bort til Slå Sandkulle, som höjde sig nagot öfver den ofantliga slåtten. På spetsen af denna kulle voro intryckte i sander märken efter menskliga sormer. Lena nadtta utar tusvel ofta detta ställe, ty nu sätter bon sig just i den gjurda fördjupningen, med armarne hvilande i knäet och de svarta ögonen fästade på en blåaktig strimma vid himlaranden. Från denna strimma, hvilken sannolikt var en aflägsen stad, syntes en väg sväcka sig i nyckfulla bugter genom ljuagheden, tills den förlorade sig bland ängarne i gtanuskapet af landtgården. Lenas blick var orörligt fästad på denna vägs begynnelsepunkt: man skulie kunnat likna henne vid en siskareslicka, ett faderlost varn, som från höjden af en strandbank stirrar utåt den lugna hafsytan och med klappaode hjerta väntar en båt, som aldrig skall återkomma! Men detta var icke alldeles förhållandet med Lena: äfven hon väntade något, men hon visste icke, hvem eller hvad det var, som hennes hjerta åtrådde. Hen skådade oupphörligt utåt vägen: måhända hyste hon ett hemligt hopp, att derifrån skulle en tång hennes befriare komma. Men utom gårdens innevånare kände hona ingen menniska på jordeo, och hundratals resande kunde passera förbi henne, utan att hon vid dem fäste den ringaste uppmärksamhet. Var bon då vansinnig? Nej, visst icke, ehuru arrendatorskans döttrar kallade henne atokan.