Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1855, sida 2

ingalunda, såsom ins. låter förstå, någon nyhet i handelsverlden, men äfven om så vore, är I nyheten icke att förakta, och vi kunna icke inse hvilka svårigheter som kunna möta för iakttagandet af denna skyldighet, som synes oss så billig och naturlig, då det väl lärer höra till högst sällsynta undantag, att delegarne i ett solidariskt bolag äro vidt spridda i landet och icke åtminstone en gång om året taga närmare notis om sina affårer. Att den oafbrutna följd, som 9 anbefaller af all införning uti dagbok och inventarisbok icke låter tillämpe sig uti en redig hufvudbok, der hvarje konto måste hafva utrymmet på förhand lämpadt efter blilvande behof, deruti har ins. mycket rätt, men också innehåller den kongl. förordningen ingenting i detta afseende, då den icke ens stadgar att s. k. hufvudbok skall föras. Det lärer dock icke vara någon förment och ingen ordentlig köpman lärer heller underlåta att föra en sådan. Men om den föres eller på hvad sätt den föres är förordningen likgiltiet. Ergo förfaller ins:ns anmärkning i denna del. Att beskaffenheten af en minuthandlares eller mindre naringsidkares yrke icke skulle tilllåta honom att föra de här föreskrifna handelsböcker, kan omöjligen vara ins:ns mening, då, på sätt vi nu upplyst, denna bokföring på ett ganska enkelt sätt kan inrättas, enklare i den mån affärerna bedrilvas i mindre skala, och ins. väl icke vill fritaga den mindre köpmannen från all förpligtelse att föra böcker och med dem, i tvingande fall, redovisa sin ställning. Dessutom är gränslinien mellan minutoch grosshandlanden mången gång så fin, att den torde vara ytterst svår att urskilja. Att minutlörer nu för tiden gifvas, hvilka göra rätt betydliga en gros-aslarer, är lika litet ovanligt som att grossörer befatta sig med minutförsaljning. Köpman eller handlande är rätta benamningen för alla som handel och köpskap drisva. Hvar och en som drifver sådan i stort ellerli smått bör vara lika inför lagen och den ene icke mera fri från ansvar än den andre. Men nu komma vi till det, i ins:s mening, estertarkligaste, och det är stadgandet i 11 4, som så lyder: -Köpman, som befinnes icke hafva efterkommit hvad om handelsbåcker nu stadgadt år, vare, der han i konkurstillstånd råkar, underkastad den påföljd, konkurslagen i thy fall bestämmer.Vi medgifva att ansvarsföljden af underlåtenhet att icke hafva ställt sig denna författning till esterrattesse är sträng, men vi äro ock visse att ingen åklagare eller domare skall komma att bokstafligen tillämpa den emot andra än sådana gäldenärer, hvilkas bedrägliga förhällanden försjena det, eller hvilkas obestånd härledt sig af ett ohejdadt lättsinne i affärer eller ett slösaktigt och lättsinnigt lefnadssätt, då återigen straffet ingalundal är för strängt. Man har ju hittills med så mycket skäl öfverklagat, att vi redan hafva en ganska allvarsam och sträng konkurslag, utan att vi ega i vår makt att tillämpa den, derföre att lagen icke förmår att följa den svekfulle i alla hans smygvägar. Det är den hufvudsakligaste förtjensten af den nu utkomna Kongl. förordningen, att i en väsendtlig mon hafva återställt detta lagens förlorade anseende och räddat den från det förakt man hittils visat den derföre att den varit alltför vanmaktig. Det är ju bedrägeriet man vill straffa och förekomma, det är ju redbarhet i handel och vandel man vill se införd, säkerhet och reda återförd i affärer, förtroendet i aftal man och man emellan återstaldt — hvadan då denna miskund med den brottslige, som lider sina gerningars lön, sedan han genom sitt lättsinne eller bedrägeri dragit sorg och fattigdom öfver många sine medmenniskor? Medlidandet vore här malplaceradt. Fanns ej denna S i förordningen skulle hela förordningen vara utan det ringaste värde. Om vi icke misstaga oss, är den af ins. kriticerade förordningen en i sina hufvudsakligaste delar trogen omskrifning af den franska handelslagen (Code du Commerce), ett monster af allt hvad handelslagstiftning heter och antaget af flera handlande nationer. Den eger visserligen derföre intet kriterium på ofelbarhet, men den bör åtminstone till sitt värde derefter kunna någorlunda bedömas. Om ock icke allt hvad som utifrån importeras passar in på våra förhållanden, är dock mycket deraf att inplanta och framför allt att pröfva och begrunda. Må derföre gerna den utkomna förordningen på alla sidor vändas och skärskådas, må man gerna lagea fram felen der de finnas — saken både tål och vinner på att offentligen granskas — men må man ock i sitt omdöme iaktta;a skonsamhet och rättvisa, och hoppas, att hvad som ännu återstår att uträtta för erhållande af en rätt ordnad han1 — 1.. rr Ra — 1J 1 1