Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1855, sida 2

dergrålva bade enskild och allmaan Vållård. Då vi hafva nöjet räkna oss till desse sednare, eller de icke missnöjde, må det vara oss tillåtet närmare angisva våra åsig!er och gen mäla de invändningar, som af ins. blifvit gjor da, dervid vi skola iakttaga möjligaste största korthet. I afseende på hvad ins. till en början yttI rar om författningens promulgerande först 8 månader före dess tradande i kraft, medgilva vi gerna att något längre tid kunde hafva anslagits, åtminstone att författningen några må nader tidigare från predikstolarne upplästs, churu den inrymda tiden torde vara fullt tillräcklig för att bereda sig på de i sjelfva verket I obetydliga förändringar, köpmannen har att uti sin bokföring för nästa år iakttaga. Att dessa på långt när icke äro af den vidd och storlek de i ins:s ögon antagit skall nedanföre visas. Ins:s anmärkning, rörande den af lagen ålag da enahanda skyldighet för den mindre handtverkaren, som för den störste bruks och fa briksegaren, att på föreskrifvet sätt föra sina böcker, förfaller då, vid närmare genomläsning af författningen, det torde befinnas, att från denna skyldighet, bland andra, äro undantag ne: handtverkare, som hufvudsakligen på beställning varor förfårdiga, till hvilken kategori väl får räknas största delen af de i vårt land s. k. mindre handtverksidkare. Författningen ar dock i denna del så otydlig, att man har svårt såga hvilka under den gisna benämnin gen egentligen skola hänföras. Deremot instämma vi uti ins:ns åsigt att skyldigheten att hålla bok bordt åligga jordbru karen, åtminstone den som i större skala bedrifver detta yrke. Skälet hvarför desse blisvit undantagne torde få sökas uti svårigheten om icke om5jligheten att bestämma det minimum af jord man bör besitta för att kunna hänföras under Ä 1, då det naturligtvis icke skulle vara billigt att diträkna den mindre jordbrukaren eller den som af sin jords afkastning endast har ett ringa öfverskott att afyttra. Att någon svårighet för minuthandlanden eller näringsidkaren i mindre skala icke möter att begagna de föreskrifna handelsböckerne skall blifva klart, då vi nu gå att yttra oss öfver hvardera af dem särskildt: dagbok, brefbok och inventariebok. Dagboken, uti hvilken skall antecknas, dag efter dag, alla öfverenskommelser, företag och assarer, utan undantag, som köpmannen för egen eller andras räkning, enligt uppdrag, afslutat och som med rörelsen eger samband, med hvad mera uti 4 stadgas, utsör ju in genting annat än den vanligen förekommande memorialen och kassaboken, på ett ställe eller i samma bok sammanförde. För den mindre köpmannen eller minuthandlanden kan denna sammanförning vara af rätt mycken vigt, då beskassenheten af hans bestyr icke lemnar honom tid att föra flera böcker. För den större köpmannen eller grosshandlanden är ju tillsalle deremot lemnadt, genom stadgandet uti 5 S, att föra dagboken, om honom så godt synes, uti flera afdelningar. Om, hvad som nu kallas kassabok, derjemte får namn af dagbok A, facturebok, på samma sätt, dagbok B, memorial dagbok C o. s. v., så har all den rattsardighet författningen i denna del äskar blisvit uppfylld, utan annat besvär för köpmannen än en omskrifning af titlar på sina handelsböcker, ty det måste få antagas att ingen ordentlig köpman underlåter att anteckna hvad som blifvit i sörenamnde stadgadt. Uraktlåtenhet i detta fall förtjenar väl det ansvar författningen ålägger. Hvad i 6 S, rörande brefbok, är stadgadt, är ingenting annat än hvad hvarje köpman för sin egen säkerhet är angelägen att efterkomma men tillvaron af brefbok ofta oumbärlig för ut redning af tvistiga affarer vid tillfälle af konkurser, boutredning o. s. v. Att handelsbref osta äro af enskildt och confidentielt innehäll blir väl blott en ytterligare anledning att val sörvara dem. Hvad inventarieboken beträssar, är denna helt enkelt densamma som den vanligen sörekommande journalen. Man må således kalla den journal eller inventariebok, derest man icke vill helt och hållet utbyta den förra titeln mot den sednare. Försattningen föreskrilver icke att den skall på annat sätt föras än journaen på de alldra flesta kontor föres, och ingen förandring är genom stadgandet i denna punkt ejord uti gammalt och hafdvunnet bruk. Att tiden för bokslutets uppgörande blifvit med gifven ända till 6 månader efter kalenderårets utgång, torde val snarare få anses såsom en förtjenst än motsatsen, och ganska ofta lärer det inträffa att affärer gifvas, hvilkas omfång och beskaffenhet göra det omöjligt att på kortare tid hafva bokslutet färdigt. Den i 8 G nåhindna underskrift af inventa