Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1855, sida 1

måste vara förtjusande, om den uttrycker hennes känslor; rösten ljuf och nästan oförnimbar liknar den aflägsna klangen af en silfverklocka; den lilla visan, som gär i hoppande takt, låter besynnerlig och intagande; hon sjunger Ricke-ticke-tack! Ricke-ticke-tu! Raska gossar, Smedgesäller, Härden blossar, Stådet smaller, Gnistor springa, Släggor klinga Raskt i takt, Ett oeh tu, Bicke ticke-tu! Derester försjunker hon åter i dunkla drömmar. Medsn hon sålunda, med sänkt hufvud och orörlig framför sin spinnrock, tyckes fördjupad i sjelfva glömsken, stiger en gumma nedför trappan och inträder i rummet. Af den befallande blick, hon kastar på den slocknade elden och på den unga flickan, inser man, att den gamla qvinnau är husmodern på stället. Hennes ögon flamma af vrede, hon närmar sig den drömmande fickan och ger henne med knytknäfven en så häftig örfil, all hon är nära att falla till golfvet. — Hvad, din lata slyna! skriker arreudacorskan; — bar du latit eldan slockna? Tänd den genast, och det i raska tag, annars skall du få påkoljs, du odåga! Flickan steg upp och gick till eldstaden, för att verkställa den så våldsamt gifoa befallningen; hon tycktes van vid denna grymma missbandling, ty hennes marmorstumma drag förrådde hvarken sorg eller lidande; endast den röda fläcken, som örfilen esterlem