Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1855, sida 1

neden, och man hörde endast här och der en nyss vaknad sogel an-In sorspelet till naturens herrliga morbonhymn. I landtgärdens Åbyzznad herrskade likeledes onnu nattens djupa tystnad, endost störd af sprakandet från en dalig brasa i den stora spiseln, af väggurets outtröttliga pickande och det entoniga surret från en spinnrock, som befann sig i en skum vrå af stugan. Fromför denna spinnrock satt en ung ficka af besynnerligt utseende. Au döma af hennes ansigte, tycktes hon vara omkring sexton år gammal; hennes klädsel, långt ifrån att utvisa sinne för snygghet och behag, var smutsig och vårdslösad, men hennes rena anletsdrag uttryckte någonting eget och ovanligt, som fästade uppmärksamheten och tilldrog sig hjertan. Man kunde ej kalla benne vacker, ty hon var blek som genomskinlig marmor, och de nattsvarta ögonen sköto under sina länga ögonlock gnistrande blickar, som hade ett härdt, ja nästan vildt uttryck. Men det gafs äfven stunder, då hon, lik en sjinnesslö, lät blicken matt och långsamt kringirra, och hennes ansigte plötsligt strålade af ett leende, liksom om en ljuf röst talat till hennes hjerta: då var hon skön . . . skön som den tvinande blomman, hvilken ännu utvecklar sin kalk för solen, medau en girig mesk redan frätt dess rot. Sedan en timme hade hon suttit framför spinnrocken, tyst och stum, som hade hon varit ea del af uenne, och utan en tanke på linet, som gled mellan hennes fingrar; försjunken i drömmar och likasom indöljd i fantastiska dimmgestalter, lefde hon icke mer i den verkliga verlden; en himmelsk glädje strålade i bennes anletsdrag. Hvilken är denna ljusa tanke, som ur hjertat uppstiger på hennes leende läppar? Hon vet det icke sjelf. Se, munnen öppnar sig, hon sjunger! Sången