Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1855, sida 1

nat på hennes kind, vittnade, att den måste haft en smärtsam verkan. När arrendatorskan väl såg elden spraka under vällinggrytan, ställde hon slg på nedersta steget af trappan och skrek med all den kraft, hennes strupe var mäktig: — Oopp, opp, era lata kreatur! Annars skall jag väcka på er, sömututor! Opp med er, Catrina, Barbara och JoOhan! Opp, klockan är fyra Straxt derefter syntes de namngifoa personerna i trappan. Hvad beträffar Catrina och Barbara, voro de arrendatorskans döttrar och kunde vara inemot tjugo år gamls; i likhet med flertalet af bondflickor, voro de lunsiga, starkt byggda och egde för öfrigt t:ll sitt yttre ingenting, som serskilt utmärkte dem. Ynglingen, som modren kallat Joban, hade endast sjutton år på nacken; hans anletsdrag voro icke fina, men regelbundna och manliga; de rörliga blickerne och det vexlande uttrycket i hans ansigte visade, att naturen, om den också icke begåfvat honom med ovanliga förståndsgåfvor, likväl gjort en vacker och rask gosse af honom. De blå ögonen och långa ljusa lockarpe tryckte på hans väsen en stampel af godhet och mildhet, egenskaper, som i sjelfva verket tilhörde hans hjerta. fan ensam nalkades den unga tjenstflickan, som stod vid spiseln, och sade med låg röst: — God morgon, Lena! Hvarpå hon svarade med ännu lägre röst: — God morgon, Johan! Teck skall du ha! Innan hvar och en gick till sitt arbete, samlades de först kring bordet, för att dricka kaffe. Husmodern sjelf skar och utdelade brödskifvorna, hvarvid Lena erhöll en bit, som långt ifrån var tillräcklig att mätta ett barns hunger. Flickan tycktes ej bry sig derom; icke ens hennes blickar uttryckte en klagan öfver hus