Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1855, sida 2

sfred. som låter Ryssland slippa undan lör allt för godt pris. — Juhlitteratar. Pill hvad vi förut i denna väg anmält må i dag följande tillaggas. Walter och Amarant af kiell man Göransson. Göteborg; på A. Kösters förlag. Det är, såsom utkommet nu till Julen, vi råkna detta arbete till Jul litteraturen, dit det eljest icke egentligen hörer. Walter och Amarant är nemligen ingenting mindre än ett stort episkt poem i semtioåtta sånger, hvartill ämnet är hemtadt ifrån en gammal m. deltids Saga, hvilken sedermera blifvit behandlad på vers af O. v. Redwitz uti ett arbete, som upplefvat sexton upplagar. IIr Kicliman Göransson har åt-rgifvit detta arbete på svenska, e huru ej i öfversältning, utan i ganska fri bearbetning. Som det nu är, sörtjenar det, i våra ögon, all uppmärksamhet. Den i sig sjelf mycket enkla handlingen — och handlingen i ett epos får ej vara invecklad — framträder i en samling af oftast utmärkt vackra sånger, de flesta af rent lyrisk halt, så att det episka egentligen ligger i samlingen betraktad såsom ett het. I Neckarflodens dal har den unge Walter växt upp under sin ädla moders ledning till en tapper och from ungersven. Ett sandebud kommer från Poflodens stränder; den rike och mäktige grefve Barberini erinrar om det mellan honom och Walters fader ingångna för bundet om deras baras trolosning. Ung Walter drager med fröjd åstad att taga den sköna Gismunda till sin brud. Under vägen drifver ett oväder honom ensam till den öde borgen i Schwarzwalds djupaste snår, der den på sin kärlek grymt besvikne riddaren och trubaduren Rudolf vårdar sin sköna och fromma dotter Amarant. Walters hjerta fängslas, men hans hand är icke fri. Han lemnar under djupt vemod den öde borgen, som gömmer hans skatt, och firar snart, söder om Alperna, sin trolofning med den stolta och sköna Gismunda. Men för den fromme ungersvennen kunde all hennes skönhet, alla hennes rikedomar icke fylla bristen på — kristlig tro. Han rycker sig slutligen lös ur brudens armar, tägar till. det heliga landet, aslagger lysande prof af tapperhet och återvänder slutligen för att i Schwarzwalds skogar återuppsö ka sin trogna Amaraat. Sådan är diktens enkla innehåll, men det utblommar sig — om det uttrycket tillåtes — i en mängd af vackra, färgrika och klangfulla skildringar. Säsom ett bevis härpå kunna vi ej neka oss nöjet att anföra den ganska må lande sången, då ung Walter kommit till Skogsborgen, och med dess dystre, menniskoskygee ägare delar den måltid, som Amarant i hast tillredt. Denna sång lyder sålunda: Den tysta måltiden. Vid ekebord i lampans sken Nu sitta gäst och värd, En våärfrisk telniug och en gren Af hösten redan tärd; Två fulla bägare der stå, An spelar storm sin gigs, I skogen dansa gast och rå. De tiga. Herr Walter vördar djupt sin värd, Förstår bans ädla: bjerta, Ser att han är af sorg förtärd, Vill dela all hang smärta. Han vill för honom våga allt, Sitt svärd åt honom viga, Då blickar Rudolf upp så kallt. De tiga. Den sorgsne Rudolf väl förstår Hvad Walters blickar bedja, En stund hans qvalda hjerta trår Att spränga hatets kedja. Då ser han skändarns bild igen Med bån ur grafven stiga, Och lider af sin vånda än. De tiga.