Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1855, sida 2

::::. varit en herde för Örs stora församling. Att vara prest och predika var en lek hos barnet, blef ett mål för ynglingens hängifna längtan och mannens ädla, välsignelserika verksamhet. C. Th. Ortenblad blef, efter att hafva genomgått Carlstads gymnasium, student i Upsala omkr. 1837, och medförde till akademien hemmets allvarliga, djupt religiösa grundsatser i en håg öppen sör all oskyldig glädje, lefnadsfrisk och tillgänglig för ett godt kamratskap, hvarigenom mången vänskapsförbin delse slöts, som en gång knuten icke kunde upphöra. Efter att år 1842 hafva blifvit promoverad till philosophix magister, sedan han kort förut blifvit prestvigd, ägnade sig Ortenblad uteslutande åt theologiska studier och blef tre år härefter theologixe kandidat Nu stod honom lärdomens och den högre, kanske rättare kalladt, förnämare prestvägen öppen, men han längtade till en rent presterlig verksamhet, en längtan ytterligare närd af andra band, som hjertat knutit, och så sökte han en liten komministratur under sin faders församling, hvilken i en beskrifning öfver Dal uppgifvits va ra den minsta på denna ort. Han erhöll härtill enhällig kallelse, ty allmogen ville icke hafva någon annan än deras valbekanteThorsten. Till det lilla upp putsade kommini stersbostallet, beläget på en ljunghed på gränsen mellan Nord och Sun-Dal, med den lilla kyrkan vänligt blickande på afstånd, hemförde Örtenblad sin brud, Maria Södermark, ifrån Bogstads (i Norge) yppiga salar. Här blommade i detta hem, som för den förbiresande I främlingen sakert syntes obetydligt och ens ligt, men som för den anlandande vännen var en herrlig syn, rosor af innerlig kärlek, andakt och frid. Här insunno sig hos den unge själasörjaren, isynnerhet på Söndagsel termiddagarne, församlingsmedlemmar af allmogen, för att med anledning af förmiddagens predikan rådföra sig i de ting, som höra till Guds kännedom och själens salighet. Och I när han tillbaka bjöd någon gammal kär vän på hvad han mest värderade inom sin lilla församling, så bjöd han honom på den hederlige och gudfruktige bonden Sven i — —, torparen Isak i — — m. fl. Hemmets lycka och kallets höga, ansträngande verksamhet stördes efter få år af en svår sjukdom, hvars dödsbud dock den gången stannade vid varningen, men hvars frö likväl alltid försåtligt qvarlesde. Efter sin faders död enhälligt kallad till hans efterträdare af församlingen, hvars kallelse stadsastades af Kongl. Maj:t, i Angusti månad 1853, tillträdde Örtenblad d. 1 Maj påföljande år Örs stora pastorat. Den korta tid han förvaltat detta ämbete, som väl kräft en mans fulla kraft, har varit oaflåtligt oroad af den tärande sjukdom, som andteligen, efter svåra plågor, slutade med dö: den, den 14 dennes, en död, som för honom visserligen var blott öfvergången till ett högre lif. Ty såsom han i helsans och glädjens dagar troget lefde i umgänget med sin Gud och Frälsare, så lefde han ock i sina sista stunder, då bön och lof oaslåtligt sväsvade från hans läppar, under det den tårfyllda blicken ifrån den djupt sörjande, kära omgifningen, makan, de fem barnen, den trogna tjenarinnan, m. fl. lyftades mot den himmel, der han ägde sin skatt, som ej rost eller mal förtära. Må det hafva varit tillåtet en vän, som var honom kär, och för hvilken han var den bäste vän, att i dessa korta drag hafva tecknat den käre hädangångnes lif icke till hans minne hos dem som kände honom, ty det lefver ändock, men till ett föredöme för dem, som vilja vandra i hans fotspår, som vilja, likasom han, gå en sann Kristi tjenares väg. Frid med hans minne! A 8 ö