Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1855, sida 2

Ännu mer maktpåliggande är en opposition, derest regeringen skulle vara ensidig och inskränkt samt fullkomligt obekant med landets intressen och opinioner. Det är då så myc ket nödvändigare att oppositionen framträder med hela sin styrka, för att söka öppna ögonen på regeringen och vidga hennes synkrets, så att hon må se hvad hennes och nationens frid tillhörer och handla i den riktningen. Oppositionen utgör då en fosterländsk pligt, i samma mån mer oeftergiflig som händelserna mera ovilkorligt kräfva en styrelse med rättskänsla, förstånd och förmåga. Frågan gäller då icke mer eller mindre än att genom oppositionen försöka antingen att bibringa styrelsen samma sörestallningssätt och kraft som nationen, eller att tillvågabringa en förändring i styrelsens sammansättning. Att störa förtroendet till en regering, som (förutsatt att den någonsin egt något sådant) icke är mäktig omständigheterna och icke för mår fatta nationens behof och önskningar, synes följaktligen vara långt ifrån ett fel som förtjenar fördömas, tvertom en förtjenst som bör belönas med tacksamhet, icke minst afregeringen sjelf, som derigenom möjligen kan öfvertyga sig om nödvändigheten att undandraga sig en börda, den hon icke har styrka att bära, och följaktligen befrias från smärtan, för att ej säga skammen, att digna under dess tyngd. Också hafva vi förnummit att uti England, midt under det nuvarande kriget, oppositionen mot ministeren varit vida mer skonslös än un der vanliga förhållanden och d rigenom framkallat icke blott en nästan total utan flera partiella förändringar inom den Britiska styr. Isen: att en sådan opposition, med verldens mäktigaste tidning i spetsen, asslöjat de gröfsta missbruk, angripit sjelfva oskickligheten hos de chefer som anfört engelska hären och de misstag som legat desse till last, ja tvungit regeringen till ett ombyte ålven af dessa embeten. Har detta varit angenämtför Ryssland. eller har detta besordrat dess intressen? Har det icke tvertom förändrat hela krigets karakter till mera allvar? Har det icke skapat en allt mer och mer enhällig opinion om nödvändigheten af ansträngningar för att fullfölja kriget till verkigt resultat? Har det icke fastare sammanknutit föreningen mellan det engelska och franska folket m. m.? Och allt detta skule hafva varit att arbeta Ryssland i händerna! Men för samma Ryssland skulle det icke vara behagligt att de s. k. sredsvännerna, d. v. s. de ultrakonservativa och radikala i färening, oupphörligen aslats att vinna fred mot hvilka vilkor som helst, hvarförinnan naturligtvis den n. v. engelska styrelsen måste störtas? Detta skulle då vara att arbeta mot Ryssland! Det vore icke svårt att äfven från föregående stora verldshändelser, t. ex. franska revolutionen, framdrava exempel huruledes kriget störtade den ena styrelsen efter den andra och öfverflyttade befälet från den ene generalen till den andre, utan att siandens intressen derigenom befordrades, då tvertom bistorien visar att möjligheterna sålnnda bereddes till de lysande och förvånande framgångar som utmärka denna franska folkets hjelteperiod. En besynnerlig lära tyckes det väl också vara, att om landet har rättmätiga skäl till missnöje med sin styrelse under helt hvardagliga förhållanden och under sådana för henne saknar förtroende, så skulle detta missnöje tystna, och utan någon regeringens förskyllan eller värdighet, af det slags miskund. hvartill de maktegandes bönemän såofta vädjat, förtroendet återvända i följd deraf, att omstän digheterna blefve utomordentliga och i samma mån mera invecklade och svåra att reda, d. v. s. hos regeringen toge i anspråk en mera skarpsinnig och kringseende blick, en större förmåga och storsinthet i både hjerta och själ. Vi tvifla på att en sådan sats kan lyckas att inpräglas, eller att en opposition, som har till mål att åt landet vinna en styrelse som handlar i nationens anda och som derigenom inbjuder till verklig aktning och förtroende, kan anses vara ososterlandskoch besordra Rysslands intresse. Deremot finna vi helt naturligt, att organerna för det parti, som i Ryssland ser Europas skydd mot de konstitutionella ideernas utveckling och annat otyg, ogerna vill släppa en thronomgisning. hvars betydelselöshet och obeslutsamhet kanhända skulle göra ett krig betänkligt, och som således, utan att man vill förebrå densamma några direkt ryska sympatier, än mindre förrädiska och ofosterländska tänkesätt, likväl synes hafva en oöf vervinnerlig fruktan för en brytning under hvilka förhållanden som helat.